Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Härligt med gamla klassiker

Brahms i fokus 1 Solister: Nicolas Koeckert violin, Danjulo Ishizaka cello Dirigent: Michail Jurowski Norrköpings Symfoniorkester De Geerhallen Norrköping

Foto:

Kultur och Nöje2009-10-24 03:00
Anna Sköldh
n Brahms för hela slanten spelades i De Geerhallen i torsdags och åh vad det är härligt med de gamla klassikerna. Under kvällen fick vi höra både den tragiska uvertyren, den 1:a symfonin och dubbelkonserten för violin och cello. Alldeles säkert är att Symfoni nr 1 c-moll ligger bra i Norrköpingssymfonikernas händer. Det låg ett gediget arbete bakom som gav ett stadigt symfoniskt gung där skaparkraften flödade och musiken nådde långt ut bänkarna. Stabilt spel, skönt sväng och utan oroande överraskningar passar bra när man avnjuter en gammal goding som Johannes Brahms. Den andra satsen spelades med vilsamt välansat träblås i väl avvägda tempodragningar. En snyggt formulerad oboe/klarinett-stafett höjde temperaturen ett snäpp och sostenutot drogs ut i en underskön duett. Den tredje satsen småputtrade av förväntan med fint utmejslade profiler och väl över i finalen fick vi ett magnifikt avslut; stort , tungt, mastigt och alldeles underbart. Innan paus spelades Konsert för violin och cello a-moll. De båda solisterna Nicolas Koeckert på violin och cellisten Danjulo Ishizaka hade ett tight samspel och visste vart de skulle. Cellisten visade musklerna direkt, tätt följt av fiolen som ledde vidare in i en slingrande duett mot en bastant orkester. Man lyckades omforma klang och harmonik i ett tempo som lade förväntan i luften och lockade till lyssning. Spelet av den komplexa rytmiken i den första satsen imponerade och triggade igång den musikaliska fantasin. I den andra satsens mer lyriska skimmer hittade solisterna än mer varandra. Man utvecklade teman och byggde på med utvecklande stickspår. Den avslutande vildvuxna finalen med ett vivace som man försökte tämja krävde ett frisläppt och inte alls lika tyglat orkesterspel som tidigare. Det lockade mitt lyssnaröra som fick någonting att fundera över. Man kan alltså dra ut gränserna ganska rejält åt alla håll utan att den inre kärnan går förlorad. Det lyckades Jurowski med och vi fick vara med när musiken skapades. Tragisk uvertyr som fick inleda konserten spelades akademiskt och korrekt men helt utan den rondör man kan önska. Rätt och riktigt, javisst, men också tråkigt och träigt. Jag förmodar att man sparade sig till den första symfonin och med facit på hand så lyckades ju den disponeringen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje