Redan när Graveyard kliver på scenen börjar den resa tillbaka till 70-talet som dessa hårdrockssveriges nya gullgossar har byggt sin hype kring. Roliga kläder, check. Rickenbackerbas, check. Galen trummis, check. Och inte att förglömma - den obligatoriska psykedeliska backdropen hänger självklart på plats.
Ändamålet som Graveyard bygger sin musik kring är hedersvärt. Att röra de som var med när det begav sig på riktigt till tårar med sin retrohårdrock. Att med sin enorma spelskicklighet locka nyfrälsta kids till att rota bland föräldrarnas vinyl. Inte helt oväntat drar bandet kvällens största publik, och besökare i alla åldrar trycker på och manar till allsång i låtar som Ain?t Fit To Live Here, Hisingen Blues och The Siren. Vi får en konsert med fruktansvärt bra ljudbild och som inte alls står och såsar av rutin, något som är väldigt sällsynt på stadsfestivaler. Låtvalet, och det oändliga jammet i Thin Line är klockrent.
Brännmaneter
Men trots den glädje hos publiken som musiken väcker är Graveyard verkligen inte världens roligaste liveband. Trummisen Axel Sjöberg står för 90 % av all energi som strömmar från scenen. Bortsett från honom och backdropens svampar är det ingen visuell upplevelse att tala om. Övriga bandet hänger med sina frisyrer och inger känslan av att det är tre brännmaneter som står på scenen och gungar fram och tillbaka.
Man kan fråga sig varför inte Graveyard åtminstone försöker sig på att låta sången komma från mitten istället från höger av scenen. Bristen på en tydlig frontman ger intrycket av att man står och väntar på att någon ska rusa fram, ta plats mitt på scenen och sätta eld på publiken. Men det händer aldrig. Amerikanska Mastodon använder samma koncept live, men kommer undan med det just genom att placera medlemmen med mest utstrålning och sångbidrag i mitten. Här hade Graveyard kunnat låta sina liveshower lyfta åtminstone en smula närmre trappstegen till himmelen. För rent musikaliskt är de förbaskat nära.