José González och hans Junip ställer höga krav på sig själva. När jag samtalade med sångaren inför spelningen berättade han att det i karriärens begynnelse kunde ta "nästan komiskt lång tid" innan de kände sig nöjda och klara med sina låtar och hur många andra artister skulle glatt hävda att "det lät lite mediokert" under inledningen av den långa turné som nu landar i Norrköping? Det råder knappast någon tvekan om att Junip själva är sina största kritiker.
Nu betvivlar jag å det grövsta att Junip någonsin låtit särskilt mediokert i några andra öron än sina egna och de gör det inte den här kvällen heller. Med den dynamiskt välarrangerade ljudbilden och González bomullslena stämma är det svårt att inte låta sig svepas med redan från start.
Gruppen grundar med ett intensivt driv och bygger sedan upp en suggestiv ljudmatta som väller ut över salongen. Utan att tappa det vackra som finns i kompositionerna lyfter de flera dimensioner ytterligare gentemot hur de låter på skiva och de gör det med hjälp av energi.
De backar inte för ett och annat ljudexperiment och tycks heller inte rangordna melodier efter hitkvalitet, utan snarare efter hur de smälter in i setlistan. "Rope & Summit" inleder och sen har tjusiga nummer som "Howl" och "Tide" sina givna platser innan "Always" dyker upp mot slutet och "Without You" får agera extranummer.
José González sjunger lidelsefullt, Elias Araya driver på ordentligt bakom trummorna utan att tappa lyhördheten för de övriga instrumenten och Tobias Winterkorn skapar en uppsjö av ljud från sin hörna med synthar. Allt smälter ihop den här kvällen.
Även ljuset är föredömligt snyggt och genomtänkt för att matcha den välarrangerade musiken. Så långt ifrån mediokert man kan komma.
Det enda som är mediokert den här kvällen är publikuppslutningen. Att det inte kommer mer än ett 50 tal personer för att lyssna på en världsorkester som Junip är inte bara sorgligt, det är snarast skamligt för en stad som Norrköping som uppenbarligen anser sig vara en kulturstad.
González verkar ta det med jämnmod och skämtar om att det bara kom en enda snubbe för att se honom i Norge en gång och den herrn kom inte för musiken utan för att han ville ha kaffe. Men med tanke på hur stora krav Junip ställer på sig själva som liveakt är de värda en så oerhört mycket större publik än den tappra skara som samlats på Lilla Teatern.