Hallå där...
Foto:
Vad bjuder ni på?
- Vi har inte så mycket att välja på. Det blir de låtar som folk vill höra. Vi skriver inget nytt, det gör vi i andra sammanhang. Mattias (Hellberg, reds anm) gör sina plattor, Ulf (Dageby, reds anm) gör mycket till film och teater, tv och jag spelar i ett tiotal andra band. Jag tycker det är bra med variation så man inte tröttnar.
- Det har kristalliserats ut ett knippe låtar -femton-tjugo stycken - som vi väljer och blandar med. Det är "Barn av vår tid", "Kolla", "Livet är en fest", "Jack The Ripper" och "Livet är en fest". Om vi inte stod ut med dem skulle vi inte fortsätta spela dem.
Betyder det att det blir proggnostalgi?
- Vi är inget proggband och har aldrig känt oss besläktade med den. Nationalteatern har alltid varit en frifarare på något sätt. Visst finns vi på vänsterkanten, men vi tar oss inte på så stort allvar som de flesta proggband gjorde. Vi är bredare och folkligare.
- Nu när vi spelar lever låtarna sitt eget liv. De är tidlösa och den största delen av publiken är under trettio. Det är ett kvitto på att vi inte är ett nostalgiband utan är förankrade i nuet och låtarna fortfarande är aktuella. I dag är det ju sämre, mer utslagning och droger är tyngre och allt vanligare.
Hur skiljer sig spelningarna i dag jämfört med när det begav sig på 70-talet?
- Jag kommer inte ihåg hur det var då, ha ha. Förhoppningsvis är vi bättre eftersom vi har hållit på mycket längre. Det är kanonkul och vi är riktigt jävla skitbra.
Dag Vag turnerar med er, fungerar ni bra ihop?
- Ja, vi är goda vänner sedan vi började. Det känns bara självklart och naturligt.
För ett år sedan spelade ni i Norrköping, också på Borgen. Hur minns ni den konserten?
- Det var en bra spelning med mycket folk och vi hoppas att det blir likadant i morgon (läs i kväll).
Så jobbar vi med nyheter