Ända sedan första plattan "Lesser Matters" har The Radio Dept. varit kritikernas gunstlingar, mp3bloggarnas stora favoriter och popbandet på allas läppar. Detta trots att det musikaliska uttrycket varit ganska föränderligt från skiva till skiva.
Visst, det har hela tiden handlat om drömsk och lite så där mystisk popmusik på ett eller annat sätt, men sprången och krumbukterna har varit olika. Från det inåtvända mörkret på Pet Grief till de nya tongångarna där melodierna växt och blivit tydligare till exempel.
Med en ny platta, "Clinging To A Scheme", under bältet är förväntan således stor på Crescendo denna afton. Gruppen har inte turnerat på länge och väljer nu att förlägga sin premiär till den lilla anrika jazzklubben. Det går att ta på nyfikenheten, ingen vet riktigt vad de ska förvänta sig av kvällen. Mer än karakteristiskt framviskad sång förstås.
Så släntrar bandet upp på scenen och slår världsrekord i att se tråkiga ut. Inte tråkiga på ett sådant där sätt som märkvärdiga band lägger sig till med bara för att imagen ska kännas som mest välsmord, utan bara genuint trista. Osäkra. Medlemmarna står där och stirrar på sina instrument, nickar på sin höjd lite i takt och tillåter sig att le lite trevande mot varandra ett flertal låtar in i setet.
Men visst, det låter för det mesta riktigt bra om orkestern, det kan man inte ta ifrån dem. Att det är nervös turnépremiär verkar inte spela så stor roll. Låtarna sitter tight och framförandet är det inget fel på. Publiken dansar lite förstrött i de främsta raderna och ger kvällens förmodligen största bifall när Freddy and the Trojan Horse framförs.
Men så strular någonting med datorn. Backtracksen uteblir och bandet står där utlämnat på scenen och tittar förvånat på varandra. Det blir knäpptyst i lokalen och man kan riktigt höra hur tankarna går "eh...eh....eh" hos manskapet däruppe. Lite samma fenomen dyker upp mellan låtarna. Någon gitarr stäms lite förstrött, en pedal fixas till och hela tiden tycks The Radio Dept. agera i sitt eget lilla vakuum. Som om de bara står i replokalen och övar.
Då spelar det ingen roll att det låter bra, att mängder av kritiker skrivit spaltmeter med lovord och att mp3-filerna sprids som en löpeld över internet. Det känns inget vidare kul ändå.
Den ofrånkomliga konklusionen är att alla hajpgunstlingar faktiskt inte är skapta för att spela live. Vissa passar uppenbarligen bättre i de hetaste av bloggar.