Gycklare utan gränser

I Sirqus Alfons värld kan allting hända. Den bångstyriga gruppen är gränsöverskridande i flera betydelser: den är näst intill omöjlig att placera in i ett fack och uppträder på gator över hela världen. Den bjuder de på galna gycklarkonster, teater, jonglering, fakirkonster, eldkonster, pantomim och sprudlande musik, sköna covers av allt från Mano Chao, Real 2 Reel och Nationalteatern.
Innan gruppen lämnade Sverige passade vi på att träffa Martin Östman under lindarna på Södra Promendaden. Han dansar, jonglerar, spelar kontrabas och didgeridoo. Med Sirqus Alfon har han turnerat i Sverige, Köpenhamn, Prag och Tyskland, på scener, klubbar, karnevaler, festivaler, dagis och demonstrationer. Men scenen är oftast gatan.

<b>Gyckla med människor</b>
- Det är en utmaning att kunna slappna av och använda gatan som sin scen, att gyckla med folk och inte mot dom. Gycklaren, speciellt Erik i vår grupp, är den som får skeptiska människor med armarna i kors att skina upp, säger Martin Östman.
- Det är en speciell känsla när man lyckas få med publiken, man känner sig professionell. Det känns fullbordat på något sätt, säger han.
Gruppen har funnits sedan 1997 och består även av Erik Rosales, Henrik Strindberg och Markus Jägerstedt.
Martin berättar att olika städer skiljer sig åt att uppträda i. I Prag blev de ständigt bortkörda eftersom de saknade tillstånd att uppträda. Helt annat är det i gatuartisternas mecka Köpenhamn som är så populärt att det är kö för att uppträda på vissa platser.
- Det är väldigt inspirerande att vara där, för man får nya förebilder och lär sig konster av andra. Men drömstället är Berlin, där har vi fått jättemånga kontakter och det är mindre konkurrens, säger Martin.
Konsterna har krävt tålamod att lära sig och det krävdes några plågsamma försök att gå på glödande kol innan Martin lärde sig hemligheten.
- Jag gjorde några misstag, men nu har jag lärt mig. Det handlar om att tro på att det känns rätt. Psykologi är hemligheten bakom fakirnumren. Det är roligt för folk blir så häpna.
Slantarna de samlar in på gatan trillar ner i Sirqus Alfons hatt och därifrån tas pengar till mat och uppehälle.
- Vi pratar alltid om Alfon i tredje person. Han är som en cirkusdirektör som tar oss med på den flygande mattan runt om i världen och tar hand om oss, säger Martin.
Sirqus Alfon har utvecklat en säregen visuell stil. När de uppträder påminner de om en östeuropeisk orkester med sina mustascher, yviga skägg, röda skjortor och gubbhängslen.
Under en månad i somras var gruppen i Berlin, där blev den kultförklarad i ryska kretsar. De spelade bland annat på en rysk svartklubb, på en gammal rysk pråm och uppträdde flitigt på kulturhuset Tachelles på Oranienburger Strasse.
- När vi reser omkring så planlöst som vi gör blir det många spännande möten. Vi träffar människor som vi aldrig skulle ha träffat annars.
Varje sommar har tremannagruppen packat sina kostymer, instrument, facklor, pojos och diablos och försörjt sig på gatukonsterna.
Finns det några nackdelar med livet som gatuartist?
- Jo, det finns alltid två sidor. När vi var i Berlin bodde vi fyra personer i en liten lägenhet och jobbade intensivt fanns inget utrymme att vara för sig själv och man blev ganska sliten socialt. Men vi har en enorm frihet att resa och att vi kan jobba så mycket vi vill.
Första anhalten i Sydamerika blir São Paolo i Brasilien, sedan fortsätter turnén till Bolivia, Argentina och Peru. Gruppen har kontakt med det chilienska cumbiabandet Chico Trujillo och med en dockteatergrupp in Neuquen.
Sirqus Alfon samarbetar också med Clowner utan gränser och under turnén kommer rapporter från gruppen till sajten www.skratt.nu.

Information till våra läsare

Gycklare utan gränser