Det största problemet som också gör att den inte berör så mycket som den borde är att vi aldrig riktigt får lära känna karaktärerna. Först när mer än en timme har passerat har tittaren börjat lära känna några av rollfigurerna.
”Gomorra” handlar om maffian och dess effekter på livet i Italien. Historien är koncentrerad till några liv och hur just dessa människor påverkas. Det är ett hölje av hopplöshet som omger alla. Ingen kan undkomma kriminaliteten och gängvåldet. Alla är offer. Regissören Matteo Garrone visar ingen glamour, ingen ära och ingen coolhet. Men att livet är kallt och rått i speciellt södra Italien är inte något nytt längre. Vad som gör att sådana filmer känns starka och berör är personliga berättelser. ”Gomorra” är något rörigt berättad och det tar för lång tid att förstå sammanhangen och kopplingen mellan vissa av dessa historier. Filmen misslyckas där till exempel ”Guds stad” lämnade mig med en mycket mer skakande upplevelse.
Hursomhelst visar filmen en brutal verklighet som ingen borde behöva leva i. Tonårspojkar hurrar över möjligheten att få leva 30 år om de blir maffiabossar, små barn pratar om krig och fiender, studenter hittar inte jobb och får därför vara lakejer till fifflare och mord är vardag, alltid närvarande. När någon på ett sätt undkommer helvetet är alternativet inte så mycket bättre. Miljöerna i filmen påminner om fattiga krigsområden. En kontraststark bild bidrar till den bestialiska känslan. Dialogen är bisarr ibland men aldrig konstlad. Skådespelarna bär alla med sig en lång, tyst suck som är påtagligt hela vägen. Ingen glädje känns riktig. Allt är svart.
Setareh Yousefi