Introt hämtat från Stanley Kubrick-filmen Eyes Wide Shut ljuder. Publiken är väl tilltagen framför festivalens största scen och det känns som att Ghost från Linköping ska kunna komma att överbevisa sig själva och alla tvivlare på en scen i Norrköping.
Går det att ta det mystiska djävulsdyrkar-konceptet som kramats sönder av kritiker och publik upp på en stor scen i dagsljus och ändå få det att fungera?
Det känns inledningsvis som att det är just så som ska bli fallet. Men svaret blir tyvärr nej.
Det låter bra om Ghost, ljudbilden är balanserad och det patenterade soundet intakt. Men låt för låt blir det faktum att föreställningen (för föreställning är väl egentligen det bästa ordet att använda när det gäller Ghost) är odynamiskt platt mer och mer påtagligt.
Orkestern står rakt upp och ner i sina kostymer där på gigantiska Blue Stage. Det som på små intima scener blir smått hypnotiskt majestätiskt och mystiskt försvinner fullständigt inför ett gigantiskt folkhav som mest står där och bara är. Det pulserar knappast av festivalpepp mer än i de främre raderna.
Samma sak gäller musiken. Visst brinner det lite i gamla nummer som ”Ritual” och ”Elizabeth”, för att inte tala om ”Satan Prayer” som är kvällens bästa låt, men som helhet är konserten mest bara en lång raksträcka där det just likt rörelsemönstren hos bandmedlemmarna inte händer så mycket. Låt följer låt och jag blir mest bara rastlös.
Ghost kan naturligtvis inte rå för att de placerats på största scenen och jag antar att publiksuget är så pass stort att det är rättfärdigat att de spelar där. Men konceptet som är så genialiskt fungerar inte på en så stor scen. Det kräver en intimare atmosfär för att engagera.
Papa Emeritus II och hans anhang gör vad de kan och hade säkert gjort ett helt annat intryck på någon av tältscenerna. Men den här kvällsspelningen på festivalens största scen slutar tyvärr inte i så mycket mer än en axelryckning och en kvävd ghääääspning.