Gästkrönikan: Hur jag slutade oroa mig och lärde mig älska public service
Jag tror det var TV 1 som fyllde 50 år häromveckan. Själv har jag inte hunnit vara med i mer än 33 år men jag har ändå skaffat en del fina och några inte så fina minnen.
Foto: Fotograf saknas!
Det fanns tyvärr inte så mycket annat att välja på. "Duger det inte kan du ju gå ut," har jag för mig att mamma brukade säga.
På fredagarna visades "Tecknade pärlor" och det var i stort sett den enda gången i veckan det visades tecknat. Jag bandade varje avsnitt. Efter ett tag hade jag tre fullmatade vhs-band: 9 timmar högkvalitativt tecknat som jag kunde ta fram när dockfilmerna kändes för påträngande.
Idag skulle det väl inte ens räcka med ett niotimmars band, för att banda allt tecknat som visas under bara en dag. Med kabeltevens övertagande av mediebruset kan du se vad som helst, när som helst.
Jag är nära att säga att det var bättre förr, men jag väntar med det.
Det var någon gång i den senare delen av 80-talet vi började höra talas om fenomenet kabelteve. Det lät nästan för bra för att vara sant. 100-tals kanaler! Tecknat! Musikvideos! Amerikansk fribrottning! Pornografi!
Alla andra, utom de i just vårt område, verkade få kabelteve.
När vi gick i skolan kom de och berättade alla nya spännande saker de sett.
"Jag såg Hulk Hogan göra en dropkick ända från stolparna ba!"
Eller
"Fan vad shyrre de e me reklam liksom. Då kan man gå och hämta en dricka i pauserna."
Vi vallfärdade till de med kabelteve. Barnprogramssändningarna klockan 16.30 och 18.00 blev ett minne blott. Inget mer Lillstrumpa och Syster Yster. Inget mer Staffan Westerberg. Vi sa att han förstört vår barndom.
Efter ett tag kom de värdefulla ledningarna in i våra teveapparater. Vi fick MTV, TV3, några skumma franska kanaler med mera. Livet var underbart.
Vi satt bänkade vid tevesofforna och tittade på allt vi kunde komma över. Det är inte säkert att det var så speciellt bra, men det var i alla fall på kabelteve.
Under loppet av några år förlorade förmodligen SVT 70 procent av sina tittare i Skäggetorp (där just denna historia utspelar sig).
Åren gick. Som med alla saker som är roliga i början (exempelvis en elektrisk sjungande fisk eller stegräknare) blev även kabelteve något man vande sig vid. Det bara fanns där.
Sedan kom den dagen då man mest blev irriterad av de ständiga reklamavbrotten och amerikansk fribrottning i all ära - det var nog ändå mer intressant att höra Arne Hegerfors kommentera bordtennis.
Sveriges television, den såkallade public service började plötsligt kännas befriande.
Visst, SVT 1 och 2 kan ha ganska långt mellan de bra programmen. Har man otur ramlar man in på något riktigt bottennapp (vilket jag dock inte tänker ta upp för att inte stöta mig med någon). Men man slipper i alla fall dokumentärer i stil med "Att leva med tre armar". Dessutom visas inte serierna varje dag, vilket är bra för en som till och med har svårt att följa serier som bara visas en gång i veckan.
Nu är jag nästan tillbaka där jag började. Hemma har jag bara ettan, tvåan och fyran. Skulle jag riktigt hårdra det borde jag klara mig utan en av dem.
Det kan i ärlighetens namn vara ganska långt mellan kvalitetsprogrammen, men det var väl därför Gud uppfann tevevisning på Internet?
När vårt kära public service väl väljer att visa en bra film är det en sällsynt lyx att se en film helt utan reklamavbrott.
Under det sena 80-talet, när vi väl fått kabelteve var det få som våga erkänna att de då och då kollade på SVT. Man var lite tråkig då. Det kanske är samma sak nu, men vi tråkmånsar slipper i alla fall schampooreklam.
Så jobbar vi med nyheter