Gästkrönikan: Galagalen-skaparen
Det går inte komma ifrån - jag avskyr verkligen galor. Det blev bara än mer tydligt när jag kollade på (de delar jag orkade med) Guldbaggegalan under måndagskvällen.
Men det hjälper inte.
Kanske hade det varit lugnt, om vi ska ta Guldbaggegalan som exempel, om vi bara fått se lite klipp från de nominerade filmerna. Sedan hade det räckt med att det kommit upp en textremsa "Priset för bästa regissör har tilldelats Sven Svensson, som kan hämta ut det på närmaste postutlämningsställe. Stort grattis Sven!".
Tyvärr fungerar det inte så.
Det finns prisutdelare och en eller ett par konferencierer. Alla försöker överträffa varandra i att vara lustiga. Det blir skämt efter skämt efter skämt och en del går till och med runt med skyltar ibland publiken (med lustiga meddelanden). Ganska så ofta sprids en pinsam tystnad som sporadiskt bryts av de mest plikttrogna och påklistrade skratt bara skådespelare och professionella linslusar kan åtstakomma.
Det är fruktansvärt.
Inte sällan händer det att jag flyger upp ur soffan och springer iväg till en avlägsen del av lägenheten.
- Vad är det frågan om, kanske fästmön undrar.
- Jag skjuter hellre mig själv än ser mer på det där, skriker jag tillbaka.
- Vadådå?
- Pinsamma tystnader
Än värre är det när programledaren/konferenciären ger sig på någon publiken för att skoja. Man kan riktigt se hur de vrider sig i sina säten av obehag (om det inte är en skådespelare. De gillar jämt att få en kamera i ansiktet).
Vem kan klandra dem? Där sitter de, förmodligen med en gratisindbjudan och bara väntar på efterfesten. Helt plötsligt kommer det fram en konferenciär, följt av en kamera och två miljoner tevetittare. En mikrofon trycks upp i ansiktet och man måste helt ur tomma luften komma på något kul att säga. I värsta fall är de lite på snusen och säger något de absolut inte tänkt. Skandalrubriker i aftonpressen nästa dag och inga fler inbjudningar till galor
Ren skräck är vad det är.
Jag ska inte ens börja gå igång på valet av musikartister. Det kan förvisso variera men ibland undrar man om artistbokarna helt missat att det faktiskt gjorts musik på 2000-talet också.
Tacka vet jag nobelprisutdelningen. Det är stelt, uppstyltat och utan överraskningar. Ibland är det så tråkigt att klockorna stannar men man behöver i alla fall inte oroa sig för att prisutdelarna ska skämma ut sig. Inte heller går Horace Engdahl ut i publiken med mikrofon och allt och stör de besökande. Fast just i det fallet skulle jag kanske inte ha så jättemycket emot det. Jag tror Horace skulle kunna komma med några fina under-bältet skämt till kungen.
Det är en gala jag skulle se fram emot.
Så jobbar vi med nyheter