Jag får liksom ingen ordning på mitt liv…
… lyder titeln på sjätte spåret av Lasse Winnerbäcks platta ”Tänk om jag ångrar mig…” från 2009. Det kan vara så illa att låten är riktad direkt till mig. Eftersom jag är en strukturfascist med tvångsmässiga drag och dessutom med en hjärna där elektroderna inte riktigt vill samsas, krävs det inte många avvikelser för att livet ska köra ihop sig.
I det lilla
I det stora
Vinter-OS i Sotji är just nu den dominobricka som skapar kaos i det övriga systemet. Annars hade det nog gått ihop sig. Mitt problem är att jag vill för mycket, har svårt att sortera och vägrar inse när det blir för mycket. Jag älskar mina barn. Men jag gillar också mitt jobb, min träning, mina studier och de olympiska spelen i den ryska hålan Sotji.
Livet har alltid kretsat kring scheman. Nitton års studier i det svenska skolsystemet sätter sina spår. Dessa år har följts av tolv år som lärare och rektor. Som person har jag dock ett kluvet förhållande till scheman. Den konstnärliga, lättjefulla och rebelliska sidan av min personlighet avskyr scheman. Den sidan får frossbrytningar av rutor, dagar, salar, platser och klockslag. Den delpersonligheten älskar blanka almanackor, lediga dagar då jag tillåts sväva runt i morgonrock med kaffemugg i hand. I det tillståndet är jag en lycklig luffare, bortom tid och rum.
Den andra sidan av min personlighet får en nästintill autistisk tillfredsställelse av att ruta in livet i intervall av bestämda uppgifter, mål och tider. Mina scheman, för här pratar vi pluralis, sitter omsorgsfullt upptejpade på insidan av en skåpslucka i min lägenhet. Där har vi dels jobbschemat, där jag noggrant planerat upp arbetstider, syfte, mål, innehåll och bokade möten. Eftersom jag studerar på kvartsfart så finns en bilaga som består av det antal sidor och ord jag bör läsa och skriva inom ramen för mina rektorsstudier. Bredvid jobbschemat hänger schemat över veckor, dagar och tider då jag har för avsikt att träffa mina barn, vänner och eventuella älskarinnor. I detta schema inryms även städ- och tvättider, samt förslag på nagel- och hårklippningsintervall. Under dessa scheman hänger träningsschemat. Detta är indelat i tolvveckorsintervaller med fyra till sex träningspass i veckan, mestadels bestående av konditions- och styrketräning. Som bilaga till träningsschemat har vi det detaljstyrda passchemat, där kilometertider, pulsmätningar, vikter och övningar står nedskrivna. Till höger om träningsschemat hänger ett lite enklare schema, med Liverpools fotbollsmatcher under säsongen. Här har jag dock avgränsat mig till tävlingsmatcher, såsom liga- och cupspel.
Så långt allt väl. Så länge jag håller mig någorlunda frisk, hanterar jag dessa fyra scheman. Men det är här som den ryska hålan Sotji ställer till det. De olympiska vinterspelen måste prioriteras, men det är också OS-schemat som får mina övriga scheman att rasa som dominobrickor. Hur jag än vänder och vrider på dygnets alla timmar, utnyttjar Viaplay-abonnemanget till bristningsgränsen, får jag liksom ingen ordning på mitt liv. Jag vill inte missa den hiskligt spännande curlingmatchen mellan Sverige och Kina, ej heller damernas superkombination, skidskyttestafetten eller ett enda nedsläpp i ishockeyturneringen. Jag vill inte missa något, vill inte, vill inte…
Och nej, jag inryms nog inte inom autismspektrumet, möjligtvis i utkanten. Men för säkerhets skull är det kanske bäst att följa Linköpings-Lasses uppmaning
”… Vad du gör, ta inga råd från mig
… jag vet dem fungerar
… inget bra
… Jag får liksom ingen ordning på mitt liv…”