Frustande spelglädje

En klämmig titel på en förväxlingskomedi med mörk botten. Den har spelats flitigt på svenska teatrar under 80- och 90-talet, bland annat på Östgötateatern i slutet av 90-talet.
Huvudpersonen, den trötte och deppige Charlie Baker, kommer till Bettys pensionat i Georgia, i den amerikanska södern.
Eftersom Charlie helst vill vara för sig själv och slippa småprat, försöker officersvännen ?Froggy? hjälpa till genom att presentera honom som utlänning. Men tillvaron visar sig bli allt annat än rofylld för Charlie som ofrivilligt hamnar i en härva av konspirationer, hemligheter och prat-bakom-ryggen.
Att spela en stum roll är ett konststycke, men Robban Zetterberg räddar Charlie med fin tajming, skön mimik och galet kul servett-viftar-dans.
Ett par gånger strular ljuset och sufflösen får rycka in, men i övrigt märkts inga premiärnerver och det flyter på bra rakt igenom.

Hela föreställningen genomsyras av en frustande spelglädje. Farsformen har vida ramar och tillåter skådespelarna att dra på en växel. Ibland gränsar till för mycket, men några stora övertramp blir det inte.
Rollfigurerna är distinkta och flera gör bra prestationer på scenen, bland andra Patric Svensson i rollen som den lismande pastorn och Nettan Lekström, en verklig komedienn i rollen som den påträngande och moderliga Betty. Och Daniel Ankarsten gör Owen till en bonnlurk med rädslorna alldeles för ytligt under skinnet. De vänds till en taggig utsida och hotfull aggressivitet.
Kanske kunde manuset ha strukits ned eller några utdragna dialogerna ha stramats åt för att skruva upp tempot. I sin helhet känns föreställningen litet för lång. En annan brist är att vänskapen mellan Charlie och Ellard (Kaj Lärka) ? som är central i Shues pjäs ? inte blir riktigt begriplig. Jag hittar inget svar på frågor som hur och varför de egentligen finner varandra.
Men skratten duggar ändå tätt, och ibland strävar skratten till av allvaret. Temat är främlingsfientligenhet och måltavlan är Ku Klux Klan som gör en lika obehaglig som effektfull entré på Lillans scen.
Men spänningsdelen är inte den stora behållningen, det bränner inte till på allvar och riktigt upprörda blir vi aldrig. Det är nog inte heller meningen. Men det är en härligt berättad historia med värmande humor, medkänsla och galna infall.
Föreställningen ges torsdag-lördag månaden ut.

Information till våra läsare

Frustande spelglädje

Panget, Främlingen och Bettys pensionat. Kärt barn har många namn. Men när Norrköpings revyförening gör sin version av Larry Shues The Foreigner heter den ?Kom igen, Charlie!?.