Från ledig till förälder

Nytt år, nytt liv. Men för mig betyder det inte något nytt och hälsosammare liv efter några hurtiga nyårslöften. För mig är det nya livet två månader gammalt, vi kan kalla henne lilla S. Det är lönlöst att försöka skriva om nåt annat, för hon rattar hela min tillvaro. Hon är ett mjölkstint mirakel som styr med hjälp av skrik (ofta och högt), smajl (då och då, men går att leva på länge) och subtila signaler (som vi blir allt bättre på att tolka). Jag är föräldraledig, som ni förstått. Vilket ord. Det retar lite. Låter som om man kan ligga och peta sig i naveln och äta praliner (barn är ofta känsliga för choklad, där sprack det...) medan man klappar sin bebis lite förstrött på magen. Bara den här krönikan blev ett klurigt projekt att ro i land under min dygnet-runt-jour. Viktiga saker måste ovillkorligen gå före: amning, blöjbyten, magknipsmassage, trösta bebis (läs kånka bebis) och öva sovrutiner (vem myntade förresten det genomfalska ordstävet "sover som ett barn"?). Det är svårt att få ihop ekvationen att bebisen ska sova 16-20 timmar per dygn. Och ändå får man ingen tid för sig själv. Nej, jag känner mig knappast ledig numera, men det har gnällts tillräckligt på föräldraskapets våndor. När jag började föräldraledigheten var jag däremot ledig (om än lite fysiskt begränsad av badbollsmagen). Ledig - men inte förälder. Gick på ledighet när träden brann och löven löpte ikapp på gatorna. Men både lite snö och tö hann komma innan vår bebis kom ut, två veckor efter utsatt tid. Barn är väl inte så bra på tider, och kanske brås Lilla S på sina tidsoptimister till föräldrar. Hon kom inte ens ut i vår värld frivilligt, utan fick tvingas ut med hjälp av hormoner. Hoppas att smärtan av födseln och den ofrivilla färden ut i livet lindrades av känslan att vara innerligt efterlängtad. Det är förstås en klyscha, men sedan dess är ingenting sig likt för oss. Världen har både krympt och vidgats på samma gång. Någonstans här finns livets kärna. Det är stort. Samtidigt har jag djupdykt ner i en mikrovärld. Utforskar lyckorusigt hennes små fjuniga öron, ser hur hon äter på sina knogar och smälter när hon avfyrar de mest älskvärda tandlösa garv man kan tänka sig. Att gå utanför dörren brukar bli dagens stora händelse. Jag har lärt känna kvarteren utan och innan. Lärt mig vilka genvägar och stigar som funkar med barnvagn. Har följt hur adventsstjärnorna och jul-blinget plockats fram och bort från radhusfönstren. I den närsynta vardagen, där bakgrundsljudet är en ständigt arbetande tvättmaskin, skymtar världshändelserna bara förbi i ögonvrån. Jag snappar mest upp en rubrik här och där. Som att Salem al Fakir blev Grammiskung. Det är bra, en glädjens triumf i ett land med mollstämt musiklandskap. Han är Prozac. En utomordentlig lucka till andra världar blir istället ljudböckerna. De har räddat mig från Oprah på eftermiddagarna. Men ännu bättre - man kan lyssna på dem med släckt lampa under kvälls- och nattamning. Medan mjölken strömmat ur mig har jag följt Jerker Virdborg ut på hemliga uppdrag över bräckliga isar i den lysande romanen Svart krabba, följt Stureplansstekarnas fängslande pengajakt i "Snabba cash" och gjort en tidsresa till kirurgins barndom i Agneta Plejels "Drottningens chirurg". Den senare handlar om det första kejsarsnittet, ingen bra läsning för förlossningsrädda. Det här året kommer jag att få upptäcka livet på nytt. Följa hur en liten människa, mitt barn, ser sin första fjäril, tar sitt första steg och får sin första tand. Hisnande tanke. Det kan man verkligen kalla för ett nytt år.

Information till våra läsare

Från ledig till förälder