Från en dansk ö
Bornholm 10:2004Per AndresenClaus Domine HansenAnne Mette HjortshöjKarin HögbergMarie HömSvend Holst-PedersenJolanta KilgertAnn-Charlotte OhlssonMargit RosenmeierMarie Wiktor Möller
Claus Domine Hansen kallar sina keramiska objekt Sea Flower. FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
Rör av lera, som vajande havsgräs, men i smått, tunna som fingrar, olika, alla olika.
Skålar av lera, några med mönster och fantasifulla dekorer, några tunna saker, i varandra.
Urnor med ett eget rutmönster, uträknat i komplicerad geometri men mjukt.
Det är konstnärerna från Bornholm, tio stycken, samlade på Konstforum, vi möter dem på nytt.
Så får vi återse såna där generöst utbredda fat som man kan ha på väggen om man inte är begåvad med ett jättebord, mer fat men av glas, fyrkantiga dessutom. Så vackra i färg och dekor.
Masker, eller snarare votivfigurer, något ursprungligt finns i de där formerna av glas, som är som hittade, som förvandlade gravfynd, de är av glas och tar upp ljusreflexerna i en fönstersmyg.
Mycket som visas må väl kallas konsthantverk, fint arbetade ting i lera, som de ojämna skålarna i jordfärger, mjuka vaser i grått, svart, blått.
Bruksföremål man vill äga som vackrare vardagsvara.
Så är det något måleri förstås, men knappast en havsstrand dit ögat når. Om nu någon har sådana föreställningar om "bornholmskonstnärer". Kvinnokroppar snor sig hos Jolanta Kilgert, lite surrealistiska och idealiserade, i konstiga miljöer, de är också förvrängda, monterade i kraftiga, rostiga ramar. De är tunga, svårtillgängliga.
Om Bornholm har sin egen kultursfär finns den väl i det som liknar strandfynd, fast det är inte det. Snäckor som inte är snäckor, blommor kanske, ligger utströdda över ett golv, vackert färgade inuti, vita lockande skal. Havstulpaner kanske, ytorna är som sandslipade.
Man vill tacka för det.
Små teskålar i par är så vackra som sådana brukar kunna vara, mer behövs inte. En hel serie njurformer i vitt är vackert för ögat, alla olika, snodda med koppartråd, hålslagna, man vill hålla.
Ytterkrukor är egentligen pastejformar, de står där som en gräns till de där snäckorna, krukor som återigen hör till det habila konsthantverket, till lyst och för lust. Men då börjar man tänka inredning och det är ju något annat. Också de textila verken hör dit, om än med ett annat och eget språk.
Det är skojigt och omväxlande, som en julutställning med kalas.
Så jobbar vi med nyheter