En uppmärksam läsare kanske kommer ihåg min klagan över att någon återigen filmat historien om ”King Arthur”. Ofta förefaller filmmakare berövade fantasi och kreativitet. Just Arthur har figurerat så ofta på film och serier att det verkligen borde vara nog nu. Senaste är alltså Guy Ritchies ”King Arthur: Legend Of The Sword”. Trots mina klagomål gick jag såklart och såg filmen, jag brukar se alla filmer i kompetensutbildningssyfte. Har du fått ansvaret att bedöma och kritisera bör du också ha en bredd och god kunskap om ämnet.
Missförstå mig rätt när jag säger att ”King Arthur: Legend Of The Sword” inte var så illa som förväntat. ”Historisk action” brukar innebära allt annat än kvalitet, borträknad teknisk sådan. Guy Ritchie har i alla fall klarat minimikravet, det finns en sammanhängande historia som inte försvinner till förmån för oändliga kampscener. I 2017 års ”King Arthur” behåller regissör och manusskribent grundberättelsen som dessutom klarnar mer och mer. Fortfarande ingen film jag skulle ge speciellt högt betyg. Allmänt finns ingenting som gör den minnesvärd eller nyskapande. Förutom på en punkt. Den totala avsaknaden av romans är så innerligt befriande. Att i en film, speciellt en action, inte behöva se män ta sig rättigheter är sällsynt. Trots att en del av berättelsen utspelar sig på en bordell. Att kvinnor är med utan att bli objekt för en manlig karaktär visar på förmåga att lita på sin egen historia från regissören. Ofta upplever jag att varenda story ska ha en liten kärlekshistoria vid sidan för att påvisa den manliga hjältens virilitet och allmänna storhet. Att i modern film ge kvinnan en avgörande roll, exempelvis att hon slår ner en ond rollfigur, känns som det längsta vi lyckats komma. Fortfarande är kvinnor troféer i film efter film och deras huvudsakliga funktion är att vara en mans kuttersmycke.
I ”King Arthur: Legend Of The Sword” är kvinnorna inte i förgrunden förutom en av Arthurs viktigaste medhjälpare, en kvinnlig magiker kallad ”The Mage”. I vanliga fall hade hon blivit huvudrollens romantiska intresse. Istället får hon här förbli det hon är, en skicklig magiker med ovanliga förmågor. Ibland finns inte värdet i helheten utan i en detalj. Det finns också fler kvinnor med och fler situationer där det i vanliga fall slängs in en kvinna för att filmmakare tror att sexualisering av kvinnor är nödvändigt för att maximera antalet biljettköp. Inte för att ”King Arthur” är en dundersuccé ekonomiskt. Men tillräckligt många personer har dock sett den och filmen drar ändå in stora pengar.
Någon naiv del av mig hoppas att ”King Arthur” är början på något större. Möjligheten för kvinnor att framstå mer som i verkligheten, alltså riktiga människor vars hela existens inte går ut på romans. Kanske kommer då framtidens flickor lära sig värdet av annat än romantiska och sexuella relationer. Kanske hoppas jag för mycket, men ibland kommer förändring från de minst förväntade platserna.