För den vuxne tittaren är ”Boktjuven” alldeles för snäll och polerad. Fattigdom, elände och koncentrationsläger har tonats ut från boken som filmen bygger på. Berättarrösten, som är dödsängeln, har fått en komisk betoning som känns lite väl gullig. Samtidigt är Markus Zusaks roman en ungdomsbok och filmen utgår från barnens blick. Att förvänta sig en vuxenvinkel är överdrivet och onödigt. Med tanke på antalet filmer om andra världskriget behövs nya aspekter om samma historia ska berättas ännu en gång. Rimligtvis borde en tysk flicka som Liesl ha andra upplevelser av kriget än exempelvis en judisk flicka från Polen. Mjukheten och den lite skämtsamma tonen i berättarrösten är ett större problem än hur heltäckande bilden av kriget är. Dessutom är ”Boktjuven” inte en krigsskildring utan om uppväxt och litteraturens stärkande kraft under svåra tider.
Filmens största problem är språket. Historien utspelar sig i Tyskland. De tre huvudkaraktärerna är Liesl och hennes adoptivföräldrar, gestaltade av Sophie Nélisse, Geoffrey Rush och Emily Watson. De talar engelska med tysk brytning. Resten av ensemblen är tyskar som talar engelska till huvudkaraktärerna men tyska med varandra, ibland. Engelskan blandas dessutom med enstaka tyska ord som ”dummkompf”. Att regissören Brian Percival har valt att göra så beror säkerligen på viljan att ha välkända namn i huvudrollerna. Bekymret är inte unikt för just ”Boktjuven” men den här typen av språkhantering fungerar inte längre.
Florian Ballhaus kontrastrika foto skapar både kyla och värme, samma kombination av känslor som hela historien försöker förmedla. Mitt i all misär finns människor som offrar sig för varandra, tycker om varandra och vill varandra väl. Med tanke på målgruppen är jag inte säker på att det är fel. Däremot finns en överhängande risk att lite äldre ungdomar som har läst boken inte kommer känna sig helt nöjda med filmatiseringen.