Carolina Wallin Pérez sjunger om kärlek. Om brusten kärlek, om otrohet, om ämnen som inte alls är så där enkla att närma sig. Ändå blir det väldigt gemytligt.
Den popmusik hon saluför vaggar sakta men säkert in den tisdagsnjutande publiken i ett töcken av finstämda melodier och drömska stämningar. Det är rent av lite näpet.
Stundtals blir det lite ängsligt, lite trevande. Som om sångerskan fortfarande prövar sina vingar och inte riktigt vet vilken fot hon ska stå på. Vid en snabb titt ser Carolina Wallin Pérez nästan rädd ut, men så är naturligtvis inte fallet. Det handlar snarare om koncentration och en vilja att leverera så bra som möjligt.
Bäst fungerar det i hennes lite snabbare nummer. Studsiga singeln "Baby", Melodifestivalbidraget "Sanningen" och tamburinskramliga avslutningsdängan "När alla lampor tänds", alla är de riktigt fina små juveler i den svala men sköna sommarkvällen. Däremot har de väldigt lugna balladnumren en tendens att drunkna i publikens fikasorl och fungerar inte särskilt bra alls.
Det som satte Wallin Pérez på musikkartan för några år sedan var en skiva med Kent-covers och även om hon i största möjliga mån försöker hålla sig till det egna materialet från årets skiva "Där vi en gång var" kommer hon förstås inte undan att langa fram i alla fall några sådana. "Ingenting" fungerar om jag ska vara helt ärlig bara så där. Den stapplar liksom fram.
Annat är det med underbart vackra "Utan dina andetag" som görs i en tjusig tappning och får kvällens största bifall. Den understryker den där gemytliga, väldigt finstämda känsla som genomsyrar hela framträdandet.