Ser du trailern tror du kanske att filmen är sockersöt och halvrolig, sådär som Disney brukar producera film. Ännu en gång verkar det som om Emma Thompson får spela rollen som strikt föreståndare med bekymmersrynkor hela vägen upp till hårfästet och en hängande underläpp a la ”Nanny McPhee”. Vissa droppar av Disney-sirap finns, men ”Saving Mr. Banks” är mörkare än trailern antyder. Den har nyanser och viss komplexitet.
Disneys ”Mary Poppins”-film med Julie Andrews blev så populär att den överskuggade bokserien den baserades på. ”Saving Mr. Banks” handlar om hur Walt Disney köpte rättigheterna till boken. Det tog honom åtskilliga år av övertalningsförsök för att få de åtråvärda rättigheterna. Författaren PL Travers motvillighet att få sin historia filmatiserad satte käppar i hjulen. Filmen handlar om den resan.
Berättelsen startar på 60-talet då PL Travers känner sig tvungen att träffa Walt Disney eftersom pengarna hon tjänat från böckerna börjar ta slut. Därför åker den nedstämda författaren till soliga Kalifornien. Scener från PLs barndom varvas in i historien och ger den tyngd. För även om filmen inte är Disney-ifierad till max så är den gullig och angränsar till sliskig. Men den mycket välgenomarbetade bakgrundshistorien om uppväxten i Australien blir ett välbehövligt bittert tillskott, ett omvänt ”spoonful of sugar” (sked full av socker, en av melodierna i filmen ”Mary Poppins”).
”Saving Mr. Banks” är mycket välspelad, speciellt av Emma Thompson. Filmens största brist är dess repetitiva natur. Alldeles för många scener om samma problematik återkommer ideligen. Tittaren har förstått poängen långt tidigare och filmen hade inte behövt vara över två timmar.