Jussi i våra hjärtan
Dramadokumentär
Harlekinen
Regi: Torbjörn Lindqvist
Speltid: 1 tim 17 min
Censur: Barntillåten
Eftersom regissören är biografägare och älskar filmmediet gjorde han det till en biofilm. Det borde han inte. Om filmen gått i SVT 2 en onsdagskväll hade den kunnat passera som hygglig faktagenomgång av Björlings liv. Biopubliken har högre krav.
För det första: Vad vet vi om Jussi Björling? Att han var en av historiens största tenorer, möjligtvis den störste i konkurrens med Caruso. Och att han var en plågad, trasig man som försökte bota sin ångest genom att dricka upp den. Hans drickande var, med biografiförfattaren Yrsa Stenius ord, "farligt nära ett självmord".
Om det senare pratas det i kanske en minut i filmen. Sedan kommer nya historier om hur fint Jussi sjöng, hur älskad han var, att han var "belevad, avslappnad, seriös, vänlig, respektfull", att han sjöng Berlusconiarian i La Capricciosa inte mindre än 476 gånger på två dagar, varav hela 232 gånger inom Dalarnas gränser.
Det är som om filmmakarna anlitat gänget bakom SVT:s kungaprogram som manuskonsulter.
Filmen lever när Jussi sjunger. Annars är den en UR-dokumentär. Vi får tillrättalagd basfakta om Jussis liv, varvat med korta dramatiserade episoder ur Jussis liv som tillför - ingenting. Vi får parodisk panegyrik med Dalavinkling. Filmkonst är det sista vi får. Och hela poängen med "Jussi i våra hjärtan" var väl att den skulle vara en film?