Film: LADY IN THE WATER
Fängslande, ganska originell och perfektionistiskt välgjord är M. Night Shyamalans nya skräckromantiska film. Den handlar om hur en fastighetsskötare och några hyresgäster lär sig hur att förstå sin rätta roll i livet och agera därefter.
Bryce Dallas Howard och Paul Giamatti i Lady in the water. Foto: Sandrew Metronome
Foto:
Det låter tungsint och grumligt men är fullständigt lättbegripligt, eftersom det är skickligt berättat. Samtidigt berättar Shyamalan rätt mycket ännu mer sofistikerat än i Sjätte sinnet och Unbreakable. Bortsett från de rödögda vargmonstrens anfall blir man besviken om man väntar sig de vanliga grova chockeffekterna.
Tonen är som i Sjätte sinnet och Unbreakable full av patos och allvar, och åskådaren måste sätta sig in i påhittade idéer. Regissören gör med andra ord som han alltid gjort, här i stil med fantasy i Tolkiens anda.
För detta har han fått en massa skäll av folk som tidigare nog uppskattat både honom och Tolkien. Så missunsamt kan det bli om man både är framgångsrik, begåvad, försvarar sin konstnärliga integritet och får folk att känna sig besvikna genom att inte upprepa sig.
Christopher Doyle, den djärve australiske mästerfotografen bakom In the Mood for Love, bidrar med sin egenartade blick för kreativt bruk av bildbeskärning, exakt skärpa med inslag av effektfull oskärpa och mättade färger till att placera filmen bland Lost Highway, Rosemarys baby, Trasdockan, Skönheten och odjuret och andra kvalificerade exempel på berättelser om hur helt annorlunda saker blandar sig i den trygga verkligheten och hur i det här fallet sagans typer, situationer och stämningar kan skildras på hög artistisk nivå.
Paul Giamatti har redan gjort sitt livs roll ett par gånger (American Splendor, Sideways). Annars hade han gjort det som fastighetsskötaren, en ödmjuk, hjälpsam och sorgtyngd man, skenbart oansenlig men med dolda styrkor, precis som människorna kring honom. Redan i första bilden ses han som medmänniska och hjälte på samma gång, om man tittar efter noga.
Bildberättaren Shyamalan skapar finessrika spökerier och mystik i filmens första del. Därefter visar han skicklighet som han personinstruktör och manusförfattare med smak för kvick självbespegling.
Personerna upptäcker att de är med i en historia, men vad ska de bidra med? Med kärv humor visas en osällskaplig film- och litteraturkritiker.
Han ger goda råd som feltolkas och väcker ironiskt nog bara sympati när han inser att han är den osympatiske bifigur som alltid råkar illa ut i skräckfilmer.
Så jobbar vi med nyheter