När de var unga, oförstörda och hade hela livet framför sig drömde Fredrik Lindström och Henrik Schyffert knappast om att turnera land och rike runt med en show om möbler och inredning. Nej, de ville bli rockstjärnor och det är de också väldigt noga med att poängtera i showens inledning.
Men så blev det inte. Istället står de nu här i Himmelstalundshallen i Norrköping. Två medelålders, vita män som finner sina vardagsproblem i attitydlösa golvbrunnar och avsaknaden av svindyra köksöar.
Det kan låta torrt och tråkigt, men är precis tvärtom, fantastiskt underhållande.
I två timmar matar den synnerligen samspelta duon publiken med skarpsynta observationer från ett ängsligt och inredningsbesatt Sverige där avundsjukan och missnöjet tar sig uttryck i konsumtionshets och en vilja att ständigt förändra och följa trender. Det finns ett tydligt stråk av allvar i botten, men förpackas som direkt humor där poängerna haglar.
Herrarna raljerar över inredningstidningarna (de har räknat till 65 olika titlar på samma tema i kioskerna) som med hjälp av ordet inspiration snarast spär på folkets missnöje över sin egen boendesituation. De betar av olika rum och företeelser i svenskarnas hem som en gång varit alldeles självklart, men idag är hopplöst passé.
Vem minns inte de där finrummen som man aldrig fick beträda? Vad hade man egentligen gillestugan (en gigantisk bastu utan aggregat som Lindström käckt uttrycker det) till? Och vem saknar en bidé idag?
Men det är inte bara inredningsdetaljer som öppna kök och fondväggar - för att inte tala om malplacerade fat med limefrukter - som hamnar i blickfånget. Duon fångar på ett skarpt sätt även upp andra vardagsproblem som plågar oss dagligen och gör stor humor av dem.
Lindström konstaterar krasst att man absolut inte får säga att man gör saker ensam, det låter tragiskt, nej man gör givetvis saker själv. Det låter bättre.
Kvällens kanske mest hysteriska skrattsalvor levereras annars när Schyffert fullständigt lysande håller en ilsken och uppjagad monolog om hur förbannat svårt det har blivit att sopsortera. Det magiska hålet i väggen, det allsmäktiga sopnedkastet där man kunde slänga allt har förbytts i stängda soptippar där allt ska sorteras intill obegriplighet, där soppoliserna bistert flåsar en i nacken och där världen går under om man råkar lägga ett kuvert i tidningsinsamlingen.
Lösningen på det oöverstigliga sopsorteringsproblemet vrålar Schyffert, det är Blocket. Där sitter folk och kränger sitt skräp till varandra i ett ständigt snurrande kretslopp av saker som folk inte vill ha. Det blir ett nollsummespel.
Publiken vrålar av skratt och ler igenkännande när duon med jämna mellanrum flikar in platser och namn från Norrköping och på så sätt skapar en lokal förankring i det skickligt sammanfogade manuset.
Och så, tillslut, när skratten klingat ut och de två herrarna knölat in sina sista poänger i det späckade berättandet, då går ungdomsdrömmen tillslut i uppfyllelse.
Som riktiga rockstjärnor, ackompanjerade av bomber och pyroteknik river de av en låt (Schyffert med gitarren, Lindström fullständigt manisk bakom trummorna) och strålar av lycka.
På något sätt känns det som den alldeles givna slutpunkten efter närmare två timmars briljanta inredningsbetraktelser.