Fantastisk hitkavalkad med självdistans

Hur som helst funkar deras uppladdningar alldeles utmärkt och vi andra har såklart värmt upp med galna karaokesjungande japaner. Så när Lena & Orup så står där på scenen vet jag att vi har två fantastiska timmar framför oss. Jag såg showen i februari 2007 i Stockholm. Jag njöt då och jag njuter nu. Och fascineras av att de efter hundratals shower som setts av närmare 200 000 människor ser ut att ge föreställningen för första gången. De är sååå snygga. Kläderna är sååå snygga. Och jag älskar musiken. Tror att det var 1988 i Cupolen i Linköping som jag såg Orup första gången. Sedan dess har han gett oss otaliga hits. Några av dem har han gett Lena Philipsson. Det tackar jag för. Var för sig är de jävligt bra. Tillsammans är de ännu bättre. Jag vet att publiken håller med mig. Så som de dansade och sjöng med under hela showen. Inte bara under allsångskaraoken. Tror nog att delar av publiken satt tonerna i vrångstrupen när hundratalet mikrofoner landade i knäet på dem, men de sjöng med för fulla muggar under ledning av japanerna och Lena & Orup. Att Orup & Lena begav sig ut på publikfrieri gjorde inte saken sämre. Att den här showen rönt så stora framgångar beror inte enbart på artisterna utan också på det fenomenala upplägget. I grunden en två timmar lång hitkavalkad, men också innovativa dokumentärfilmer från Orup & Lenas karriärer. Om än i något modifierade former. Bland annat så får vi möta Orups mamma som envist hävdar att Orup bara jobbar med Lena för att få ligga med henne. Det är han nog inte alls ensam om. För en show som skulle kunnat bli ett enda stort självförhärligande blir
istället något helt annat. Här finns en självdistans och ett otroligt proffsigt framförande. Den i dagarna snart 50-åriga Orup svänger på höfterna så självaste Elvis borde bli avundsjuk och Madonna har ett och annat att lära av Lena Philipsson. Till sin hjälp har de tre trallande jäntor - fantastiskt duktiga dansare, ett gäng musiker som inte går av för hackor - och så japanerna. Om det är något jag saknar i den här showen så är det några ruskigt snygga manliga dansare - det tycker jag Lena borde satt upp på sin kravlista. Att säga att det inte finns en lugn stund under de två timmarna vore lögn, för det finns det. En stund med Lena vid pianot och Orup med gitarren, spelandes varandras favoritlåtar - Från Djursholm till Danvikstull och Om igen. Då ser den minst 70-åriga farbrodern i stolen bredvid mig ut att må förträffligt, fast det gör han även när vi närmar oss slutet och Lena öser på med Lena Anthem och Delirium. När hon sedan kommer in på scen i sjuksköterskemundering och sjunger Det gör ont blir jag lite orolig att han ska tuppa av. Men han står kvar precis som resten av publiken och vi klappar in Lena & Orup en gång till och de spelar sin nya låt Nu när du gått och vi är så lyckliga när kärleken är evig. För den här showen har nämligen allt.

Information till våra läsare

Fantastisk hitkavalkad med självdistans