En tonårsflickas kamp för sitt hem handlar det om i den här välgjorda, men rätt begränsade debutfilmen. Den har fått stora lovord som en förnyelse av ung amerikansk film. Det är lite överdrivet i ögonen på den som sett mycket film, särskilt amerikansk 1970-talsfilm. Debra Granik är ett framtidslöfte, som berättar drivet och fängslande så länge det pågår, men riktigt minnesvärt är det kanske inte.
Flickan är brådmogen och har tvingats ta hand om två yngre syskon. Fadern är en mystiskt försvunnen knarkhandlare, modern sinnesförvirrad. Hon är hårt präglad av miljön, trasproletärernas timmerkåksbyar i amerikanska söderns berg. Där misstror man samhället, lever halvkriminellt och visar, i bästa fall, en kärv medmänsklighet. Hon är trubbig, trotsig, full av styvnackad överlevnadsvilja och familjekärlek och spelas fint med små medel av Jennifer Lawrence.
För att inte bli vräkt måste hon hitta fadern genom att förhandla med vrånga grannar som inte vill bli indragna i andras liv. Efter en rad konfliktladdade samtal, ruskigt och intensivt spelade, visar sig lösningen finnas i själva omsorgen om familjehedern, i en sorts vändning präglad av solidaritet kvinnor emellan. Filmen följer berömvärt minutiöst den valda hårdkokta stil, förtätad i tid och rum, ända fram till slutbilden. Till och med pengarna som dyker upp får realistisk motivering, fast det liknar en lyckoomkastning i bästa Dickensstil.
Den skräpiga, luspanka miljön, där det bor människor som kallas hillbillies eller white trash, visas närgånget med verklighetsnära fulhet. Barnslig glädje ses bara ibland. Bilderna från skolan med spädbarnsvård och soldatexercis i gymnastiksal är ett guldkorn. Sheryl Lee, Laura Palmer i Twin Peaks, skymtar, lätt fårad. Andra verkar hämtade direkt från inspelningsplatsen, exempelvis de som framför bluegrassmusik i en stil som kunde vara inspelad av folkmusikforskare med bandspelare. Dickon Hinchliffe i Tindersticks har bidragit med enklare raffelmusik i samma stil.