Ett mångordigt deckarbygge
P.D JAMESI mördarens rumW & W
Man förstår en massa annat också om man kan sin P.D. James. Och har kläm på poeten Adam Dalgliesh som väl i intelligens, ädelmod och old english gentlemannaskap bara har Elizabeth George" hjälte Lynley som sin like. O vad deras författare måtte älska sin hjälte och inte vilja dela honom med någon. Där finns en likhet med gamla flickboksförfattare. När nu Dalgliesh äntligen ska få till det med sin likaså överjordiskt intelligenta och hängivna dam, är den historien inslängd som jästen efter degen i ugnen, totalt onödig och med nästan demonstrativt ointresse, det blir rena floskelromantiken.
P.D. James omskrivs alltid i tillbedjande ordalag, hon skriver så väl, hennes historier är så genomarbetade, miljöerna så obeskrivligt väl beskrivna. Allt det som också ligger henne i fatet. Berättelser gör ideliga avstickare, men knappast till mer intressanta områden än hur bostäder är inredda eller vad folk har på sig eller ser ut. Det kan å andra sidan ta stora utrymmen i anspråk, trots att det beskrivna är högst tillfälligt och utan större betydelse för den följande historien. (De som hittade handväskan! Den som var så ointressant! Exempelvis.)
James tillhör eller möjligen till och med bildade, den stora skara av deckarförfattare som spinner sin historia kring några ordentligt skildrade dödsfall, men skrivlusten ligger på ett helt annat plan, det ska vara "en riktig" roman också.
Centrum den här gången är ett litet familjeägt museum i London som visar minnen från mellankrigstiden. Med kopplingar till den exklusiva privatskola för flickor som finns i närheten. Som brukligt finns här en del personligheter, inte minst den där rekorderliga damen som tillåts bidra till upplösningen som den här gången är föga överraskande. Hon är något av författarens alter ego, en miss Marple - men Agatha Christie skulle aldrig sväva ut på det här sättet. Kanske har det också något med datorernas ordflödande att göra?
Som i radiodeckarna som gick förr i världen droppas vissa osympatiska drag kring en person, visserligen tillsammans med likartade villospår, men det är skillnad i valörerna, man får en hint.
Med P.D. James är dock historien alltid gedigen, miljöerna är trovärdiga även om det mesta utgår från väletablerad medelklass, de "lägre" figurerna har vanor som är värda att kommenteras som egendomligheter. Nog är den adlade författarinnan en aning lik sin drottning?
Vad man skulle vänta sig av en deckardrottning är dock inte att motivet pressas fram när allt är uppklarat, där hade vi ingen chans att hänga med, trots att alla nycklar, stängda dörrar, taxiresor, öppettider och dylikt redovisas så nogsamt.
Allt sådant får man gå med på om man vill njuta det goda språket och riktigt boa in sig i England ett tag.
Så jobbar vi med nyheter