Ett dopp för miljoner
Det var rena nostalgin. Säkert tio år sedan jag var på Centralbadet senast men i ljust och tacksamt minne bevarat" kändes det som.Nu var det dags för studiebesök. Man måste ju hålla sig informerad, eller hur?
Brittmarie Engdahl
Foto:
Dessutom hörde till de goda minnena ute-långa-sommardags-umgänge på den tiden man var där med barn som hade kul och det handlade om massäck och uppblåsbara pryttlar och saft och kex och annat kladd.
Så kommer man tillbaka med alla skriverier i ryggen och alla upprörda känslor som behandlat den här centrala gemensamma oasen.
Och ser just ingenting.
Bara att de gamla utrymmena är lite mer slitna, det är lite mer bråte runt bassängen, det är är lite skit i hörnen och sånt man kan ägna sig att små-gnälla över. Bättre-förr-typ.
Fast simmandet var lika trist-skönt som i alla tider.
Så fanns där en snäll person som öppnade mot den nya härligheten och ett helt nytt bad låg där för våra ögon. Imponerande. Som en dröm om lagunen, vackra färger, inbjudande.
Det var alltså stängt vid vårt inspektionstillfälle.
Visst är det en förfärlig massa pengar och inte lär det vara möjligt för småbarn att hållas där, för dom finns en annan bassäng men den måste repareras och för detta kommer inte inom överskådlig framtid att finnas en enda sketen krona.
Vilket elände! Och ändå - det fina badet finns ju där.
Hur tänker man då konstruktivt. Önskar jag hade en nyckel, det går ju inte att lämna tillbaka badet, det går ju inte att veva tiden till före.
Någonting har rusat iväg och kanske finns det till och med huvuden som ska krävas på fat, men det blir ju ingenting bättre av. Att öka på ansvarigas olycka ger ju inte heller någon tillfredsställelse.
Någon sa att vi har ju i alla fall fått ett bad - den andra ekonomiska skandalen i kommunen har ju bara gett oss en grop!
Ser fram mot fler goda minnen från vårt gamla centralbad.
Eftersom jag inte har något ansvar utan kan hållas här på hörnet och tycka, skulle jag nog istället vilja se mer av byggen som kommer oss kommunalinvånare till godo. Just det här "stora allmänna" är så tilltalande, inte minst ur demokratisynpunkt - våra gemensamma minnen, tillgängliga för alla. Som ett filmens hus. Som en kulturkammare för vuxna. Som det där med sommarens musik i Borgsruinen.
Helst gratis för utövarna, jomenvisst.
Drömmen kan förefalla romantisk, det erkänns. Precis som den dröm jag har om den allmänna skolan, stolt och bäst just för att den tillhör oss alla och inte tillåter någon att tjäna pengar på den. En smältdegel för alla sorters människor, en mix av alla samhällsklasser, en trygghet i den fullständiga insynen och ett resultat av allas goda strävan.
Alltså, sägs det mig, en helt förlegad - men fri - tanke.
Så jobbar vi med nyheter