En självplågares vardag
Jag tittade mig omkring och greps av panik. Det var exakt samma känsla som om jag hade vaknat naken och bakfull på en offentlig plats. Vad gör jag här? frågade jag mig själv förskräckt.- Sen -92, förklarade en mager karl.- I 16 år, sa en senig dam.
Foto:
- I den här gruppen väntar vi på varandra, deklarerade ledaren stolt.
Precis som hundägare brukar lova att "han är inte farlig, han bara leker". Efter två kilometer försvann ryggtavlorna i horisonten och jag var ensam på en cykelbana i Hageby. Run Carolina, run! peppade jag mig själv.
Men hur mycket jag än tog i var det inte tillräckligt. Så fick jag syn på buss nummer 113. Den skulle kunna föra mig in till centrum. Ljudlöst skulle jag kunna avvika för att aldrig mer återvända.
Jag skulle kunna börja röka, äta chips och kasta löparskorna. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare..? Just när jag skulle svänga av mot busshållplatsen dök det upp en skugga bredvid mig. Det var ledaren. Skit också.
- Hur går det, ska vi sakta ner lite?
- Nej, nej, jag tycker vi ökar. Det är väl bara 13 kilometer kvar, reflexsvarade jag.Under en dryg timme turades gruppens medlemmar om att valla mig. Rollerna hade förändrats - de var fortfarande hundägare, men jag hade blivit hund.
- Vad duuuktig du är! Det går ju jättebra!! berömde de.
Att svara var inte att tänka på. Hundar kan nämligen inte prata. Jag övervägde att kissa på en lyktstolpe bara för att få en anledning att stanna, men löpartajtsen var för trassliga att få av.
Smaken av blod trängde fram i munnen och det rev i bröstet. Stegen kändes så tunga att jag var tvungen att kontrollera om det blev avtryck i asfalten. De andra tycktes sväva fram så lätt så lätt. Aldrig mer, tänkte jag när vi äntligen kom tillbaka till stugan. Aldrig mer.
I bastun jämfördes blåsor, blånaglar, läkta sönderslagna knän och diverse stretchövningar. Och resultaten från årets alla tävlingar. Efteråt åt vi ostmacka och drack kaffe.
- Du kommer väl på tisdag, då är det intervall? frågade den seniga damen.
Det blev tyst i väntan på mitt svar. Med lite tur skulle 16 år gå fort.
- Ehe... alltså... det... visst, svarade jag och fattade ett beslut.
På tisdag skulle de inte få springa ifrån mig förrän efter tre kilometer.
Så jobbar vi med nyheter