En ny bok: Bra men lurigt från förlaget
Författarenamnet Reginald Hill garanterar en rolig och spännande läsning och den burdusa Dalziel och den urbana Pascoe är ett väletablerat polispartnerskap i deckarvärlden. Så fort man ser att en ny Hill-bok har utkommit, vill man ha den.
"I minnenas tecken" är fullt i klass med de tidigare utgåvorna. Att kunna skriva om Dalziels vulgaritet,när han öppet kliar sig i skrevet eller förolämpar alla som inte håller med honom, och ändå behålla läsarens tycke, är mästerligt. Pascoe är vanligtvis mer slipad, men denna gång gör han sig skyldig till ett okontrollerat slagsmål och fångar därmed vårt intresse ännu hårdare.
Pascoe och hans blivande fru, Ellie, hittar tre av sina gamla skolkamrater mördade. Den fjärde, Colin, är försvunnen och därmed misstänkt mördare i lokalpolisens ögon. Pascoe, som kände Colin väl, vägrat att accepterar detta.
Under tiden vecklar Pascoe in sig i mordet på sina vänner, arbetar hans chef, Dalziel med en serie inbrott som också inkluderar ett mord. Dessa två vitt skilda incidenter blir så småningom sammankopplade och - naturligtvis - lösta. Vad annat kan man vänta sig?
Vid sidan om de tragiska mordfallen är hela boken genomsyrad av humor, den typ av humor som är mycket vanligt i Yorkshire. Jag nickade igenkännande till många av spydigheterna, som att Yorkshirefolk helst vill se prislappar på allt, annars kan det kvitta. Dalziel vill träffa en läkare "som vet skillnaden mellan en banan och en termometer". Dalziels varierande kritik av vissa pubars öl - för grumlig, för söt, för sur, för platt - har jag hört på hundratals pubar.
Plötslig kommer Hill med en förvånansvärt välskriven beskrivning av olika sorters sockersjuka i en passus när Dalziel har funnit urinrester från en diabetiker på en brottsplats. Denna gradering hade jag ingen aning om och fann den mycket intressant.
Att samman fatta. Boken är bra, mycket bra till och med. Men mitt i läsningen märkte jag bristen på mobiltelefoner, dataskärmar, e-mail, DNA-analyser, kvinnliga polisbefäl, ja, hela boken verkade en aning passé. Pascoe var redan gift i de tidigare böckerna. Det är kanske ett nytt inslag av charmig nostalgi, tänkte jag, tills jag märkte att polisbilarna aldrig for på de rutter jag kände igen. Boken måste vara väldigt daterad. Nyfiken vände jag till början och fann att Reginald Hill skrev detta 1973! Sju år innan han blev heltidsförfattare. Jag förstår att Minotaur har bråttom att rida på den vinstgivande succévågen, men ändå känner jag mig lurad. Reginald Hill är så bra att han säljer ändå. Varför då inte erkänna att manuset är trettitre år gammalt? Dalziel skulle säkert ha passande kommentarer om sådana försäljningsmetoder.
Jag tycker mig höra ordet d---- banditfusk, bland annat, eka från Yorkshire in i mitt inre öra.
En ny bok
REGINALD HILL
I minnenas tecken. En Dalziel och Pascoe-roman
Översättning: Nille Lindgren
Minotaur
I minnenas tecken. En Dalziel och Pascoe-roman
Översättning: Nille Lindgren
Minotaur
Så jobbar vi med nyheter