En mycket rolig historia
GÖRAN HÄGGSvenskhetens historiaWahlström&Widstrand
En ny bok
Ett folk är en grupp människor som förenas av gemensamma vanföreställningar om sitt förflutna, säger Göran Hägg i inledningen till den här boken. Ett vanligt missförstånd är att svenskheten har djupa rötter. Göran Hägg ägnar drygt 700 sidor åt att visa att det typiskt svenska inte är särskilt gammalt - och att det gamla inte alltid är värt att vördas.
Han börjar i forntiden och redogör för vad som finns att veta om det som hänt på svensk mark. Hela tiden på jakt efter något typiskt svenskt. Det är underhållande historieskrivning, men det dröjer ända till 1700-talet innan han hittar det riktigt svenska folket.
Rasen är en myt och riket en politisk tillfällighet, säger han. I den mån det finns ett folk avgränsas det av språket. Det är på 1700-talet svenska språket får form så det blir möjligt att skriva seriös litteratur på svenska. Tryckfrihetsförordningen 1766 öppnar portarna för en bred tidningsutgivning.
Inte ens rennäringen är äldre än från 1700-talet, förbluffande nog.
Naturromantik och omtanke
Kärleken till naturen blir ´så fort den kunnat läras ut i skolan och föreningsliv´ en grundläggande egenskap i den svenska folksjälen. Carl Larsson och Anders >Zorn levererar förebilder för lantligheten. Skolboken Sörgården nådde en miljon ex! Det positivt laddade ordet ´bonde´ saknar motsvarighet på andra språk, vet den mångkunnige Göran Hägg.
Han redogör för flagga och nationalsång och den konstiga Lucia-seden. Men viktigare och mer märklig ur internationell synpunkt är en okorrumperad ämbetsmannakär, vars uppkomst han också förklarar. Till det svenska hör även neutraliteten med rötter hos Karl XIV Johan, skatten som ett instrument för omfördelning, introducerat av Wigforss, och viljan att ta hand om de svaga som tycks ha funnits länge i folkdjupet.
Unikt välfärdsbygge
Det mest svenska som finns är naturligtvis det världsunika välfärdssamhälle som de mäktiga nu försöker få oss att glömma. Det har rötter både i den gamla kyrkliga gudsstaten, där skola och fattigvård växte fram, och i liberala reformer från sent 1800-tal. Men det kunde på allvar byggas upp när vår arbetarrörelse blev den starkaste i världen.
Tanken att stimulera ekonomin med statliga insatser var lika tilltalande för bänder som för arbetare. Vi fick kohandeln´ mellan sossarna och bondeförbundet och bygget kunde börja.
Det fortsatte sedan efter krigsslutet. Göran Hägg redogör för raden av reformer, gratis sjukvård, semester, bostadsbyggande, bidragssystem etc och det svenskaste av allt - ATP.
Narrar och begåvningar
Göran Hägg är respektlös och rolig. Av höjdare och makthavare ger han korta och träffande beskrivningar. Vår heliga Birgitta är en hårdhudad och skoningslös maktmänniska. Gustav Vasa är ett koleriskt råskinn. Den svagt begåvade Karl XI påminner lite om Ronald Reagan och George W Bush med pryder ändå våra 500-kronorssedlar - och vi får veta varför.
Gustav II Adolf var en genial psykopat. Karl XII var begåvad, ointresserad av kvinnor, en känslokall sadist med barnslig blodtörst. Oscar II blir en uppblåst narr vars omdöme smickrats sönder´.
Vår egen kung beskrivs i lite elegantare vändningar. Sen han fått lägga av uniform och ordnar 193 är han ett kostymklätt bihang till talmannen´, intellektuellt obetydlig och ointresserad av politik. Silvia är mer begåvad än maken´ och PR-sinnad, en förkroppsligad Askungedröm som inlett ´en renässans för veckotidningsmonarkin´.
Lottakören kallas ´svenska överklassdamers krigiska fritidsnöje´.
Till det svenska hör den unisona snapsvisan, ´denna för utlänningar förbluffande sed´. Unika är också Gluntarne, sånger för två mansröster ´med vackra melodier och smålarvig text´, studentikosa upptåg, ´närmast plågsamma i sin enkönade inkrökthet´.
Ackja, inget får man i fred för Göran Hägg. Jo, Bellman - som belönades från högsta ort för5 sin regimtrohet ´ungefär som kan ske med anpassliga artister än i dag´. (En känga åt dem som nyligen uppträtt för ja-sidan mot betalning, kanske.) Men i hela Europas 1700-talslitteratur finns inget som kan jämföras med Bellmans beskrivning av människor, miljöer och beteende, vet Göran Hägg.
På väg mot jämlikhet
Sverige har alltid varit ett litet land vad gäller det styrande och kulturbärande skiktet. 1600-talets ´blodbesudlade förmögenheter´ samlades hos ett fåtal. Kungar och högadel kunde öppet hålla älskarinnor och avla oäkta barn utan att riskera spöslitning och gatlopp som allmogen. Wallenbergarna byggde sina förmögenheter mera i skymundan.
När det gällde politiska höjdare framträdde så småningom rena idyllen. Per Albin, Erlander och även Palme kunde röra sig fritt utan livvakter, bo i förort, åka kommunalt till jobbet och ha sina telefonnummer i katalogen.
För Per Albin var det omöjligt att omge sig med inkompetenta och just därför trogna jasägare av nutida typ. Hans statsråd var ledare av egen kraft. De sk rättsröteaffärerna visade snarast att det ställdes höga krav på ärlighet och moral hos offentliga personer. Göran Hägg betonar Alva och Gunnar Myrdals roll i välfärdsbygget och friar dem från anklagelser i debatten om steriliseringarna.
Skolan möter sitt öde
Göran Hägg skriver en hel del om skolan. För min del var den utantillplugg av psalmverser. Tänk om man fått veta att den hatade psalmboken ´var världens mest spridda romantiska diktsamling´ i stället för tjatig propaganda för vidskepelse!
Och om historieboken hade sagt att drottning Kristina abdikerade för att hon var utled på ´sin roll som marionett i adeloligarkins händer och tillvaron i det inskränkta lutherska tvångsrike där en kvinna inte ens som drottning kunde föra ett liv efter eget huvud´. då hade hon kanske fått liv.
Skolreformerna var framgångrika ända fram till slutet av 1960-talet. Göran Hägg gick på lärarhögskolan 1969-70 då övningar i konsten att titta på tv var) mer demokratiska än läsning av böcker´. Det var samtidigt som jag själv försökte lägga mig i skoldebatten med Spelet om plugget. Ingen av oss förstod väl då att skolan förlorat i betydelse för att Näringslivet inte längre behövde massan av utbildad arbetskraft. Matten blev mängdlära. Historien skulle bort. Skolan var inte längre en angelägenhet för industrin, därför inte heller för staten, som delegerade ansvaret till kommunerna med känt resultat.
Förstörelsens tid
Så kommer vi då fram till det som Göran Hägg kallar ´folkhemmets demonteringsfas´. Det är svårt att säga hur det började. Motboken avskaffades 1955 och Systemets försäljning ökade med 27 procent. Sen började tv slå ut föreningslivet. Småningom kom avregleringar och privatiseringar.
Aktiv propaganda från företagarna lyckades påverka opinionen, säger Göran Hägg. Här verkar det som om den annars så beläste Hägg börjar tappa kontakten med kunskapskällorna. Han tycks inte ha läst den promemoria som samhällsförstörelsens arkitekt Sture Eskilsson presenterade för SAF 1971. Eskilssons namn finns inte ens med i bokens personförteckning.
Början till ´nedmonteringen av välfärdsstatens ekonomiska system´ förlägger han till strax efter Palmes död. ´Skotten på Sveavägen kom också att innebära slutet på välfärdsepoken´.
´Utan att någon riktigt kan förklara varför är socialdemokraterna plötsligt eniga med de borgerliga om den politik dessa förfäktat i decennier men inte ens själva vågat genomföra när de haft makten´, skriver han. Att Ingvar Carlsson vågade väcker inte hans nyfikenhet.
Om denna märkliga bok finns mycket att säga. Göran Hägg har ett avsnitt om språket, om svengelska, särskrivning, rinkebysvenska och runda ord- men märkvärdigt nog ingenting om Näringslivets medvetna inverkan på språk och tänkande. Sånt som att ´arbetare´ blev medarbetare´ å¨SAF-kongressen 1990. Att skatt blev skattetryck och eftertänksamhet blev beslutsångest. Han tycks ha missat Kris
Så jobbar vi med nyheter