1988 omkom Pakistans dåvarande president general Zia i en flygolycka.
Flygolyckan har inträffat i verkligheten, och med den som utgångspunkt berättas historien om Ali Shigri, en flygkadett i pakistanska armén. Hans far, en högt uppsatt militär, begick officiellt sett självmord men Ali vägrar tro att det är sant. När en annan kadett plötsligt försvinner från flygbasen ser Ali ett samband mellan försvinnandet och faderns död och bestämmer sig för att ta reda på sanningen.
Mohammed Hanifs debutroman är i grund och botten en satir över makt och militär. Den mäktige general Zia är egentligen en naiv och rädd liten man som drömmer om att få Nobels fredspris. Överste Bannon är utlånad från amerikanska armén för att träna flygdivisionen i tyst exercis, men sitter mest inne på sitt rum och röker hasch. Till och från blir det nästan farsartat. Samtidigt känns det realistiskt. De humoristiska förväxlingarna och dråpliga scenerna känns inte helt osannolika, och det är betydligt mer mänskligt än vad jag hade föreställt mig.
Tempot är högt genom boken och det är ofta som små ledtrådar nämns i förbifarten för att sedan visa sig vara viktiga för att förstå vad som händer.
Mycket av historien utspelar sig mellan raderna och jag fullkomligt njuter av små finurliga detaljer och genomtänkta vändningar. Från den inledande prologen, där det antyds att olyckan kanske inte alls var en olycka, pusslar jag ihop sammanhangen bit för bit och får hela tiden små aha-upplevelser.
Mangon som sprängdes är en annorlunda bok. En hejdlös drift med Pakistans politiska historia, samtidigt en granskning av en militärstats allra minsta beståndsdelar, framlyfta i all sin mänsklighet. Det är roligt, allvarligt, tankeväckande och fruktansvärt underhållande.