n Det är ingen vanlig föreställning när The Fairytale har urpremiär i Louis De Geer.
Det är ljust i salongen, innan ensemblen intar estraden får publiken hjälpa till att spela in applåder och jubelbilder och runt om i salongen finns videokameror utplacerade.
Det är så det funkar när amerikansk teve är på plats. Tevekanalen PBS spelar in hela spektaklet för att sända som underhållning till vintern.
Ulrika och Peter Malmberg har gjort verklighet av sin dröm och bakat ihop en mängd svulstiga, dramatiska och långa stunder väldigt vackra låtar med en enkel story som borde kunna passa ett snuttifierat teveformat.
På gott och på ont.
På den positiva sidan antecknas ett koppel av riktigt snygga låtar. Så väl de dramatiska som de mer avskalat vackra. Jag förstår att Malmbergs betraktade sin byrålåda som rena skattkammaren när de började gå igenom det material som lagrats där genom åren.
Positivt är också intrycket av de röster som trängs på scenen. Till The Fairytale har man samlat ihop det finaste stan har att erbjuda så väl i form av delar av Symfoniorkestern som skickliga sångare och musikalartister. Mia Stegmar, Nina Norblad, Daniel Mitsogiannis, Helena Rask och Johan Östberg imponerar samtliga med väldigt starka röster, med sång och med dans.
Malmbergs i de ledande rollerna bjuder också på goda insatser även om de faktiskt hamnar lite i skuggan av sin ensemble och även om Peter Malmberg är så rutinerad att han borde veta att det alltid är en dålig idé att ladda "Stairway To Heaven" med sängkammarraspig Bryan Adams-röst.
Men storyn?
Att man har ett gäng riktigt vackra låtar gör inte att man kommer undan med en ganska banal historia där dramaturgin är snudd på obefintlig. En stapplande speakerröst leder vägen mellan scenerna när aktörerna byter plats på scenen och det hela känns mest hoplappat utan vidare eftertanke. Och så plötsligt dyker Elin König Andersson upp och bjuder på lite akrobatik.
Visst, hon är jätteduktig och gör en grym insats, men känslan är snarare att man tänkt "åh vi har en framgångsrik cirkusprinsessa i stan, hur kan vi klämma in henne i det här spektaklet" än att det skulle tillföra handlingen något speciellt. Det hela känns ärligt talat mest provisoriskt och haltande.
Jag sluter gärna ögonen och lyssnar till folkmusik som möter pop och smäktande stråkar, då är det riktigt bra, men som föreställning är "The Fairytale" mest bara förvirrande.
Men det är klart, som lättsmält teveunderhållning för soffpotatisar som vill ha lite skön musik och slippa hålla koncentrationen uppe i en och en halv timme fungerar det säkert utomordentligt.