En Cabaret för 2000-talet

Magin i Cabaret slår sig in redan i den musikaliskt välkända upptakten, Willkommen, bienvenue, welcome. Den fylliga orkestern stark och känslig. Storyn gungas in, så kommer dom, den lille djävulske conferencieren och baletten. Detta är en Cabaret för det tidiga 2000-talet. Balettflickorna är gossar och inget insmickrande bensprattel här inte. Killarna är tuttiga och har svarta fula resårgördlar, det är balettflickor med hår på bröstet.Snart känner vi alla rollerna, den lite tröga författaren Cliff (med gosedjur!) som vi väl ska identifiera oss med i meningen att vi som han ska kittlas av det dekadenta cabaretlivet; här är Fräulein Schneider som snål och utsatt rumsuthyrare, hennes inneboende Herr Schultz, den lättsinniga Fräulein Kost och hennes alla kusiner eller om det är brorssöner...Och Sally, hon som finns på Kit Kat Club, den lilla stjärnan med de stora drömmarna. Miss Sally Bowles som tar för sig av Cliff enligt lagen att nöden är uppfinningarnas moder. Två fattiga är bättre än en.Det tar sin tid av dans, sång, scenuppvisningar och dialoger - som den spirande kärleksaffären mellan frukthandlaren och hans hyresvärdinna - innan publiken och någon på scenen får en aning om vad som pågår utanför deras värld. Det är ju Tyskland tidigt 30-tal. Det framgångsrika nassepartiet visar sig inte förrän strax före paus i den här musikalen, men som i vilken känd operett som helst vet ju publiken vad den väntar på. Dissonanserna, hoten, det ofattbara.Allt det som ger musikalen Cabaret djup och gör den till den så gärna spelade, den så gärna åhörda. Det är ju tredje gången bara i Norrköping. Och så musiken förstås med alla sina underbara slagdängor, Ananasvisan, Livet är en cabaret, Säg inget till mamma, Money money, money osv.Scenen (av Sven Dahlberg) är stor och svart och sliten, lite möbler glider ut och in, det är en mycket återhållen, bakgrundsmässig, nästan ödmjuk scenografi. Tilltalande. Kostymerna (av samme scenograf) är i linje, brösten försvinner på balettpojkarna, de har små dansklänningar i ett nummer, i andra görs små förändringar, conferencieren är naturligtvis svartklädd.Richard Carlsohn balanserar i rollen någon gång farligt nära Chaplin, men ska ju ha horn i pannan och ibland finns de på plats och vi får ta del av hans cyniska förakt. Han finns ofta med på scenen som betraktare, han vet allt och kan utnyttja människors svaga sidor. En hallicksjäl rätt igenom.Liselott Lindeborg som Fräulein Schneider lyckas ge sin karaktär flera sidor, oftast är hon ju bara värd förakt i sin snåla rädsla, men nu kan vi se hennes utsatthet. Även om man inte vill att livet ska vara så smått, övertygar tolkningen. Här finns pjäsens moraliska knutpunkt, vem vågar vara orubbligt rakryggad mot en förkrossande överhet?Sally Bowles viktiga roll gör Martyna Lisowska med den ytliga sorglöshet som krävs, hennes röst är magnifik och hon brister exakt i den sorgesamma "Livet är en cabaret". Jörgen Mulligan gör sin Herr Schultz till den looser han är, han som inget förstår förrän allt är för sent, han sjunger aningslöst med i "Morgondagen är vår" - man vill skrika åt honom att fly, Men hans kärlek lågar. Therése Angleflod är lite sötslipprigt rolig, ständigt iförd negligé, snabb att ställa upp bakom naziledaren. Han görs med skärpa av William WahlstedtDet har blivit en Cabaret för sin tid, lite sparsam, queer, mer brokig än elegant, mer av teamwork än stort stjärnfokus, tekniskt finurlig särskilt i det effektrika och unika slutet. Mattias Carlsson har gjort en rolig, ganska okomplicerad koreografi, dansarna fixar jobbet med all ära. En föreställning för öga och öra. Med en smula snabbare puls i vissa delar hade den lyft ännu lite till, men det finns inga skäl till gnäll.

Information till våra läsare

En Cabaret för 2000-talet