l Man kan tro att "Super!" är en lättsam, rolig film i samma anda som "Kick-Ass". Man tror då fel. För även om filmen klär sig i färggranna kläder och ägnar sig åt skojfriska uttryck är det i hjärtat en ovanligt sorgsen historia. I en scen är Frank knäböjd över sängen och gråter till Gud över varför han har fått sitt utseende och sin personlighet. Då har vi inte nått hälften ännu. Redan där är man knäckt. Redan där blir resten av filmen med färggranna kostymer och ritade "Ka-POW" i slagsmålsscener meningslösa. Frank, vår antihjälte, är en ytterst ensam man som exploderat en dag och blivit en rätt brutal superhjälte.
Kanske hade James Gunn vunnit om han gjort ett drama istället för försök till underhållande komedi. I jämförelser med "Kick-Ass" tappar "Super!" bort sig själv, speciellt i det lite obegripliga slutet. Vad hände med poängen? Som drama och hjärtlig berättelse om ensamhet fungerar den däremot utmärkt. Presentationen är helt enkelt förklädd, denna berättelse behöver avklädas till nakenhet.