DEN FLÖDANDE LYCKAN
Eva Ström
Albert Bonniers förlag
När det gäller hennes prosa, som nu i romanen Den flödande lyckan, är hennes tonsäkerhet och hemkänsla inte lika självklar, och trots att Eva Ström har hunnit med att skriva fem romaner, sedan sin debut 1977, så är det som att hon aldrig riktigt hittat något självklart hem i det flöde och regelsystem som prosan både erbjuder och kan hämma med.
Ett hus från sekelskiftet rivs, och en frikyrklig kyrkolokal med väggmålningar med bibliska motiv blottläggs för allas ögon. Detta sätter känslor i rörelse hos berättaren, en kvinna som genom sitt liv har pendlat mellan naturvetenskaplig ateism och intensiv kristen tro. Hon kommer att förstå att tron på vetenskapen inte är en enda vedertagen sanning, utan oändligt många teorier om sanningens väsen.
Kvinnan återberättar också sin mans förra äktenskap, hur han och exhustrun kom att leva i det hus som nu rivs, om exhustruns mor som levde i Rotterdam under både under tyskarnas och senare de allierades bombningar.
Eva Ström tycks använda de krossade husen som metaforer för det som kan lyftas fram ur ruinerna: som dopklänningen efter sju månaders spädbarn som dog i Rotterdams ruiner, som de bibliska målningarna i huset som rivs i berättarens kvarter. Det levande ställs i relation till det ickelevande, och alltings förgänglighet, också den intensiva förälskelsen som ruineras, ja korrumperas när verklighetens karaktärsdefekter börjar fläcka ner den man älskar, som får fäste mot ens egna svagheter.
I Den flödande lyckan understryker Eva Ström behovet av mening, behovet av känsla av tillhörighet, inte bara i nuet utan också i människans relation till evigheten. Vikten av en känsla av att vara en del av något större, än att bara glimma till som existens under några andetag i jordelivet.
Den flödande lyckan tangerar inte någon av Eva Ströms litterära höjdpunkter, men det är en behaglig liten roman att läsa. Den funkar gott, men den är inget man bär med sig, vidare genom livet.