Eleganten Bengt Hallberg

BENGT HALLBERG

Plats: Crescendo

Datum 2 november

Betyg: 3

Det är något magiskt över kvällens konsert; Bengt Hallberg ska konsertera i Crescendos lokal på Järnbrogatan. Han har funnits på föreningens önskelista i många år och det är många som väntat på detta tillfälle. Redan en halvtimma innan konserten är lokalen nästan full. Så kommer han då upp på scenen och allas önskan ska uppfyllas.

Bengt Hallberg i sin vita kavaj sätter sig och börjar direkt med Vincent Yumans ?Tea for two? och fortsätter med Gershwins ?But not for me?, precis som för några dagar sedan vid festivalen i Linköping helgen innan.

Precis som i Linköpings är det eleganten Bengt Hallberg vi möter. Mycket av det utsökta anslaget och den briljanta tekniken finns kvar sedan 50- och det tidiga 60-talets glansdagar finns kvar. Till skillnad mot Linköpings är Crescendos lokal mindre och publiken sitter närmare, vilket förstärker och understryker intimiteten. De på första bänkraden är bara ett par meter från legenden.

De flesta låtarna har samma upplägg; temapresentation i lite rapsodisk stil, övergång till högerhandsspel med vandrande bas, stridepiano a la Fats Waller och lite doft av Teddy Wilson och kanske lite Art Tatum för att sedan återvända till temat. I längden blir det lite förutsägbart och överraskningsmomentet uteblir. Precis som instrumentkollegan Oscar Peterson gjorde i början på 70-talet när han började ge solokonserter. Men visst lirar karln gudomligt i sina bästa stunder.

Före paus spelar Bengt två medleyn på franska respektive Taube-melodier. ?C´est si bon? och ?Autumn leaves? är perfekt jazzmaterial, medan Evert Taubes visor är mer tveksamma. Efter paus bidrar Duke Ellington med ?Satin Doll?, ?Sophisticated Lady? samt ?Take the A-train?, allt synnerligen svängigt och stämningsfyllt. Konsertens höjdpunkter var Goodman-klassikern ?Poor Butterfly?, i 5/4-takt, ?The Midnight sun never sets? (hyllning till Arne Domnérus) samt extranumret ?Stardust? av Hoagy Carmichael. Det var Hallberg som allra bäst.

Jag tror inte att någon gick hem besviken i höstmörkret och förmodligen hade vi bjudits på Bengt Hallberg på toppen av sin förmåga 2011. Bättre än så här blir det inte.