Dumma frågor, eller?
Ibland får jag lust att ställa dumma frågor. Jag förstår att de är dumma, eftersom ingen annan ställer dom. Jag försvarar mej med att jag varken är ledarskribent eller programledare och inte särskilt bildad heller.
Gullgosse med mesta makten. Går det an i en demokrati undrar krönikören. Fenomenet Fredrik Lundberg alltså. FOTO: SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Men jag försöker ändå tänka så gott det går. Och jag läser tidningar. Där står det att Norrköpingssonen Fredrik Lundberg gått om Wallenbergarna och hamnat i toppen på Affärsvärldens maktlista. Han har blivit landets mäktigaste man, står det.
Och jag måste fråga: Hur kan man bli landets mäktigaste man i en demokrati utan att vara folkvald?
Jag tycker det verkar som om nånting inte stämmer.
Enligt Folkbladet råder Fredrik över ett kapital på 20 miljarder. Enligt tidningen ETC tjänade han själv för några år sedan 7,3 miljoner i månaden efter skatt. När han efter skatteflykten till Schweiz flyttade tillbaka till Sverige blev det inte till Norrköping - som väl skulle behövt hans skattepengar - utan till nån miljonärskommun i Stockholmstrakten där skatten är lägre.
Det finns annat som ger anledning till dumma frågor. När jag växte upp var ett politiskt parti en samling människor med gemensamma intressen att bevaka. Bönderna hade bondeförbundet. Arbetarna hade sina arbetarpartier, SAP och VPK. De rika hade högern som sen blev moderaterna.
Nästa dumma fråga: Vad representerar partierna nu? Och vad gör de? Man ser ju aldrig politiker i arbete. När TV-kameran sveper över riksdagens sal gapar bänkarna tomma. Som en mej närstående skald har sagt i en elegant limerick:
<I>I de folkvaldas folktomma sal
läser folkvalda upp tomma tal.
Utan tanke på dej
utan tanke på mej,
blott med tankarna på nästa val!</I>
I pressen börjar moderaterna flirta med småfolket och vill sänka skatterna för låginkomsttagare som aldrig bett om skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt leder ett parti som under hela förra århundradet röstat nej till varenda välfärdsreform som sossarna ändå drev igenom. Reinfeldt är dålig på historia.
I NT förfasar han sej över att Lars Ohly helt öppet säger sej vara kommunist. Det är som om ett riksdagsparti skulle ledas av en nazist. Säger Reinfeldt som själv leder det parti som stod närmast nazismen under Hitlertiden! Pluggar man inte historia på universiteten?
Frågorna hopar sej. Jag läser tidningar och tidskrifter och möter hela tiden krav på nedskärningar och besparingar. Vi måste spara - det har blivit en självklarhet som ingen ifrågasätter. Landstinget måste spara, alla måste spara, det kommer sparbeting...
Jag måste fråga: Varifrån?
Historiskt sett kommer sparandet från högern när Gösta Bohman 1976 började trumma in ett krismedvetade i oss fast det inte var nån kris. Sen dess har det följts upp av borgerliga media, vi har ju knappast några andra.
Ekonomiskt sett betyder sparandet att man försämrar för de fattiga för att de rika ska slippa dela med sej till det allmänna.
Svensk sjukvård kostar 160 miljarder per år. Förra året ökade de hundra rikaste svenskarna sin sammanlagda förmögenhet med 163 miljarder enligt Veckans Affärer. Varför inte ta pengarna där dom finns?
Dum fråga - men i alla fall, tänk på den!
Vad mera? Sparbetingen kommer uppifrån, från Göran Persson som alltså går de rikas ärenden. Som gammal sosse tappar jag fotfästet. Det finns inget att rösta på längre. Jag börjar känna mej som Tage Danielssons soffliggare som litade på andra:
Dom röstar väl på nån, i allsin dar
som styr så att jag får ha soffan kvar?
Nyligen reste Göran Persson till Brasilien för att sälja JAS-plan. Om han lyckas berikar han Wallenbergarna. Som kanske får tillbaka positionen från Fredrik Lundberg som Sveriges mäktigaste?
Har makt i en demokrati ingenting med demokrati att göra? Dum fråga. Bäst att sluta här.
Så jobbar vi med nyheter