Två skuggfigurer möts helt oförmodat i Londons kloaksystem. Den ene en trashank som har sitt hem i fukten och mörkret under jord. Den andre är en maskerad och beväpnad man som har förirrat sig ner i kloakerna i flykt undan sina förföljare.
Man anar ganska snart att han är en lönnmördare, en hit-man. De båda möts, öga mot öga. Den maskerade i total tystnad, trashanken nervöst pladdrande. I rädsla försöker han vara inbjudande och servil. Juice? Sprit? Något lugnande? Den maskerade svarar först varken ja eller nej, men under hand mjuknar han långsamt upp, tar av sig masken och sitter till slut och spelar schack med den ihärdigt tjattrande kloakmannen.
Trashanken har försökt att ordna till någon slags trivsel i sin droppande boning, men misslyckats helt. Allt är ett kaos av förpackningar, sura gamla mattor, repstumpar och medicinburkar. Trots det har han bra koll på var han har sina prylar. Deras samtal pendlar trögt mellan tjatter och fåstavighet. Trashanken håller sitt avstånd genom sin svada, den andre genom sin ordknapphet.
Osedd är inte ett drama som rör sig framåt genom en kedja av händelser, förväxlingar eller rappa, meningsmättade ordväxlingar. Här finns en nästan statisk orörlighet, en känsla av att ingenting händer och att det ska vara så. På det sättet påminner trashanken och lönnmördaren om Vladimir och Estragon i Becketts I väntan på Godot. Allting händer i ett fixerat nu som vägrar att röra åt något håll. Detta är en kärna som man skulle kunna ha arbetet ut i ett något längre drama, och man lyckas därför inte riktigt i sitt uppsåt. Pjäsen slutar helt plötsligt, som mitt i en mening. Det känns rumphugget.
Men ensemblen visar ändå upp en stark känsla för både dramatik och hantverk. Skådespelarna (och tillika författarna) ror hem det lilla dramat med närvaro och talang.