Bidragsslavar är vad ni är. Gör ni nån nytta åt den här kakan som vi alla ska dela och må gott av? Kastar lite färg på några masonitebitar och kallar det konst. Tutar några falska toner i ett böjt mässingsrör och kallar det för jazz. Sätter på er några gamla peruker å stoppar käften full av löständer för att locka fram några skratt när texterna är lika tunna som..som... Äh, va fan sysslar ni med? Egentligen alltså.
Mannen tömde sitt karga ordförråd över kulturens vara eller inte vara. Om inget bär sig så ska det bort, ansåg han.
- Jag blev tvingad till en teaterföreställning när jag gick i skolan. Det kom några lösnäsor till aulan och gjorde nån grej om mobbning. Äh, va fan sånt kunde vi ju redan. I 45 minuter gick dom omkring och "spelade teater". Efteråt så skulle det diskuteras vad vi nyss hade sett. Fattar´u!? Sen! Senare på teckningslektionen, ja det hette så på den tiden, så skulle vi måla mobbning. Fattar´u? Måla mobbning? Jag måla´ en svart ring och skrev "Håll käften" rakt över. Jag blev godkänd. Fattar´u? Godkänd för lite kludd å bokstäver. Ja, jädrar i min lilla låda. Det var väl konst antagligen....hehe... Jag ska säga´re... Jag gick förbi ett galleri och tittade in genom fönstret. På golvet låg några avsågade trädgrenar med en spinnrock på toppen. På väggarna hängde två gamla cyklar målade i svart. Helt i svart. I ett hörn stod en skyltdocka. Naken, förutom en gammal resväska i ena handen. I den andra handen så höll hon en mjukglass som sakta droppade ner på golvet. Utställningen hette "På väg!" Vad fan var det som var på väg? Hänförda, svartklädda kulturpersonligheter, minglade runt med lite vitt vin i plastglas. Jag vågade inte gå in. Du, det var kultur det! På hög nivå dessutom.
-Varför vågade du inte gå in?
- Å stå där som en jädra fiollåda och försöka dölja min totala okunskap? Är´u dum eller? Jag ska säga´re. Om dom målade så man såg vad det föreställde så vore det ju mycket enklare. Då är´e ju bara å peka på tavlan å säga båt. Om det nu är en båt. Jaja, svårt ska´re va´.
Mannen tittade på mig som om han sökte ett svar eller åtminstone lite medhåll...
- Du, en annan sak. Nils Poppe var en bra skådis. Han spela´ så att man förstod. Inga krumbukter för att tala om vad han mena´ när han agerade. Raka puckar. Å Thor Modéen! Vilken lirare! Men nu förti´n verkar det som om dom måste lira så till och med skådisarna ser ut som frågetecken och kan slappna av som först när ridån går ner och några slappa applåder ekar mellan bänkraderna. Men va´ fan dom har ju bidrag så dom hankar väl sig fram i tillvaron ändå. Våra pengar! Dina å mina!
- Vad tycker du om alla fallskärmar och bonusar som några roffar åt sig, försökte jag inflika...
- Roffar åt sig!? Du, dom har ingått vissa avtal å avtal bryter man inte lika lätt som det är att vända en pannkaka. Så är´e me´t. Har´u fler frågor? Jag sitter lite tajt med tid just nu, sörru.
- Nä, det är bra som det är. Tack! Jag är själv på språng ner för att lyssna på symfoniorkestern.
- Jaha..?
- Det är en romansafton. Så det var lite svårt att få tag i biljetter...
- ...romansafton!? Du menar lite stråkar och känsliga toner som ska få publiken att nästan gråta?
- Det brukar låta vackert...
- Vackert!? Jojo, lite daller i luften så kärringarna får gråta en skvätt.
- Nu tar du väl i så det räcker å blir över...
- Äh, gammalt skräp från 1700-talet och folk faller på knä av förtjusning. Symfoniorkestern är stans största coverband. Nä, nu måste jag sticka. Fortsätt du med ditt "kulturande" så pysslar jag med mitt.
Mannen äntrade sin cykel och försvann lika fort som han dök upp. Kvar stod jag med ett förundrat leende på mina läppar och tänkte i mitt inre att denna konversation skulle kunna bli till en krönika.
Men äh, jag vet inte...