Det blev en resa det!
Norrköpings SymfoniorkesterDirigent: Otto TauskSolist: Mihaela UrsuleasaMusik av Rachmaninov, NielsenDe Geerhallen, Norrköping
Kvällens solist Mihaela Ursuleasa tog sig an verket med ambitiöst upplagda löpningar vilande på maffig klangbotten. Luftigt och enkelt emellanåt, hela tiden fysiskt och stabilt och rappt formulerat. Vi gick från en visaktig, smäktande inledning till djupaste allvar på bara några minuter och då gäller det att ta vara på transportsträckorna och göra någonting av dem. Ursuleasa eldade på bra genom hela verket och fick hjälp av orkestern att gjuta olja på vågorna. Ibland kändes det hela lite väl vildvuxet. Jag tror att orkester hade kunnat värma på mer för att skapa en bättre balans i klangsjoken.
Den andra satsen fick mer rapsodisk frihet och tilläts blomma ut. Den flygande, flyende solostämman profilerades och orkestern fanns än tydligare med som partner. Solistens rediga och klara spel innehöll en stor mängd energi och de små rörelserna i finliret kunde ha plockats fram mer än det storvulna. Ibland fanns det en hårfin, men dock risk, att spelet hade blivit hårt och kyligt i stället för virtuost och eldigt, som jag tror var meningen. I de partier där orkestern tilläts ge fullt understöd fanns inte den känslan utan då fungerade balansen.
I Carl Nielsens 5:e symfoni plockade man krafter ur djupet och krafter från höjden och gjorde en precis avvägning. Det fanns en dignitet i spelet som jag gillade eftersom den parades med lyster och täthet. Det är många och långa startsträckor men orkestern spelade hela tiden med målet i sikte. Om dirigenten Tausk varit lite undfallande i Rachmaninov hämtade han upp det här och plockade fram små rörelser i det stora. Kompakt, komprimerat och koncentrerat samlades den enorma ljudmängden ihop till det maffiga slutackordet som ovanligt tydligt satte punkt för resan.
Så jobbar vi med nyheter