Den gamla historien om facklig kamp och arbetarsolidaritet
Vi tar dom i andra halvlekBengt Erlandsson i rollenText och regi: Hans Sjöberg
Bengt Erlandsson berättar historien om tre generationers arbetare. FOTO: HASSE JOHNSSON
Foto:
tEn berättelse om en sådan farfar kan man faktiskt få höra i dessa yttersta dagar, Bengt Erlandsson berättar den på scenen och Hans Sjöberg har skrivit och också regisserat.
För det är teater och Erlandsson spelar ensam, både farfar, sin far och den gosse, numera vuxen, han själv är.
Pappa är en streber, en som gnodde och slet och såg att den nya tiden fordrade en annan sorts kunskaper, han läste på Hermods och, ja, ni vet, i historien blir han inte stor. En mellanchef som mest och sedd som en lismare. Ingen pardon där inte, inte ens från den vuxne sonen som ännu längtar efter den kravlösa kärlek man får från en sån som farfar. Pappan är föraktad både i familj och på jobbet och visst gick det åt pepparn för här kamrern som snart blev övertalig han också.
Fast fast farfar, han älskar å andra sidan alla människor, bara dom var arbetare och aldrig glömde varifrån de kom, för då, då hittar man aldrig hem igen, som han brukade säga. Och så var det fotbollen. Svart och vitt, vi och dom där också.
Och den som kan älska blir ju älskad, så vist eller orättvist.
Gossen har levt det där vanliga livet, gift och skild ett par gånger, han kan riva loss med gitarren så man förstår hans längtan och ilska, det gick åt helvete, men visst har det funnits goda dagar.
Budskapet funderar man över under berättelsens gång, visst är farfar en sorts idealmänniska, god, bullrig, stark och glad, men inte räcker det idag. Att vara trogen sitt ursprung är väl en god idé, i meningen att vara den man är och stolt över det kanske - lätt att säga och i alla fall är det väl ett schysst mål i livet.
I torsdags kväll spelades den här enmansteatern på Arbetets museum för en publik från Pappers, Föreställningen som tar trekvart kommer att dyka upp några gånger till i länet.
Så jobbar vi med nyheter