”Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem.”
Bara inledningen väcker min nyfikenhet. Man möts av en värld sedd ur en femårings perspektiv men med ett egensinnigt vuxenspråk. Hennes ”upphovsmän” befinner sig på ”kurort”, lite oklart var och varför, så hon sköter sig själv och sin tysktalande sjuka leguan i en lägenhet i någon förort. Leguanen är sjuk, kanske deprimerad eller nervös. Hon snattar nikotinplåster och spelar bebopskivor för att kurera den.
Bokens jag har lärt sig att klara sig själv så som man måste under dysfunktionella uppväxtförhållanden. Barnet har klassats som förståndshandikappat men trots det klarar hon att överleva med sin leguan. Hon avgränsar sig själv och undviker kontakt med andra för att undgå att bli upptäckt. Viss kontakt får hon med granntanten Ammi, eller ”läskiga tanten” som de andra barnen kallar henne. Hon bor i en skräpig lägenhet och precis som barnet tycker hon inte om ljud. Ammi lovar barnet en bildningsresa till Forum Romanum. Vi möter också, bland en del andra, farbror Ignoramus som måste straffas för att han pissar i barnens sandlåda. Allting förvärras med tiden, flickan står utan pengar och får kravbrev från hyresvärden. Hon hamnar på en barnpsykiatrisk klinik och leguanen på ett djursjukhus.
Martina Montelius har en karriär som dramatiker och teaterdirektör och debuterar som författare med Främlingsleguanen. Hon har hittat ett oväntat och roligt anslag för att beskriva ett barns utsatthet och främlingskap i en värld barnet inte har riktigt grepp om. Med en knivskarp iakttagelseförmåga vandrar huvudpersonen genom tillvaron med en fast övertygelse om sin förmåga att hantera vardagens små och stora rädslor. ”Främlingsleguanen” har ett begåvat, roligt och fantasifullt språk som bygger upp en förväntan inför nästa bok.