Nej, det handlar om folk som tror att det är någon vits med att säga ifrån. Eller trodde, kanske jag ska säga. Jag trodde också på demonstrerandet som en möjlighet att synliggöra andra åsikter än de som de etablerade politikerna för fram genom lydiga mediaslavar.
Ack, vad jag bedrog mig. Blev det fred på jorden för att vi gick fredsmarschen på 80-talet? Börjar vi avveckla kärnkraften med början nästa år? Lät vi bli att gå med i EU? Fick vi fler och billigare bostäder för att vi ockuperade hus? Naturligtvis inte. Istället fick vi Fredrik Reinfeldt. Och nu är alla nöjda. Till och med folk som har stått rätt långt ut på vänsterkanten är lite småförtjusta i Fredrik. Det är ordning på karln. Jojo, jag vet fler det var ordning på. Utan att nämna några namn kan jag ändå säga att de aldrig varit mina lekkamrater.
Vill inte påstå att det är någon märkbar skillnad på Nya Moderaterna och vad som troligtvis kommer lanseras till nästa val – Nya Socialdemokraterna. Kanske är sossarna en aning mer skenheliga. De försöker trots allt få oss att tro att de är ett arbetarparti som värnar om folkhemmet. Reinfeldt & Co säger istället rakt ut att de vill att de som har mycket ska få mer och så jobbar de efter den linjen. Helt konsekvent. Möjligtvis glömde de att säga att det enda sättet som gör att de som har mycket kan få mer är att ta av de som inte har så mycket. Lite färre utbetalningar från den sjukförsäkring vi alla betalar till gör att det blir mer på kontona i Djursholm och Danderyd. Eller varför inte i Lindö och Skarphagen? Eller för all del Sandviken.
Har aldrig varit så förtjust i matte men om jag ändå skulle tvingas gå en kurs skulle det vara med Peps som lärare. På schemat skulle det stå falsk matematik och mina ekvationer skulle aldrig gå ut och det skulle inte göra något. Det är liksom meningen och jag skulle få alla rätt.
Jag har själv räknat ut att jag har det ganska bra, alldeles för bra för att ställa mig på barrikaderna igen och försöka göra min röst hörd. Och det är där felet ligger. För inte är det väl längre min röst jag ska göra hörd. Nu när jag har möjlighet att påverka genom det skrivna ordet är det väl ändå mitt ansvar att låta andra människors röster komma till tals. De som ni aldrig lyssnar på. För att de är sjuka, gamla, fattiga. Eller bara uppgivna. Eller bara bekväma som jag som hellre går hem och lyssnar på Rage against the machines Killing in the name än dra på mig mina Doc Martens och rättar in mig i nåt demonstrationsled den 1 maj. Förresten, när jag för ovanlighetens skull hade de stålhättade på jobbet i vintras, sa jag i förbifarten att senast jag hade dem var när jag demonstrerade på ett EU-toppmöte i Köln. Då kommenterade chefen det genom att säga – ”du bara skryter”. Och nej, jag har inte lyckats tolka den kommentaren ännu. Men kanske är att våga protestera, att våga säga ifrån något få förunnat och så ovanligt att det lätt uppfattas som skryt.