Om filmatiseringen av hans The last song är det minsta trogen originalet kan jag skriva under på den beskrivningen.
Hannah Montana-stjärnan Miley Cyrus spelar tonåringen Ronnie. Hon är förbannad på sin far för att han lämnade familjen i New York och flyttade till en liten kuststad i södern. Till råga på allt tvingas hon bo hos fadern i dennes rangliga strandhus en hel sommar. Ronnie är odräglig och bitter, skyller alla sina bekymmer på den timide fadern, sympatiskt spelad av Greg Kinnear. Men bara tills strandhunken Will (Liam Hemsworth) får henne att mjukna med sin sammetsblick och överraskande intelligens (alla som spelar beachvolley är väl korkade?).
En såsig tonårsförälskelse tar vid, med ett långt sjok av musikvideoliknande dejtingscener som blir irriterande euforiska efter det femtioelfte skojiga vattenkriget. Men snabbt ner i mörkret igen. Will berättar om en familjetragedi och hans hundögon fylls av tårar. Eländet glöms dock omedelbart. Ronnie återförenas känslomässigt med sin far i en fin scen. Lyckonivån når klimax. Men snabbt ner i mörkret igen - för sista gången (puh!).
Filmen gör alltså ännu ett lappkast och utvecklar sig till en halvtimmeslång snyfthistoria. Bokstavligen. Regissören Julie Anne Robinson vet hur man bygger upp dramaturgin för att reta tårkanalerna maximalt. Flera i biosalongen gråter ohämmat när Ronnie och faderns allt starkare relation slits sönder av ostoppbara krafter.
Just far och dotter-relationen, som sällan skildras särskilt noggrant på film, blir också den här filmens behållning. Om än en blygsam sådan.