”Kom ihåg att där Mikael Wiehe spelar, där är himlen alltid blå”, säger den ärrade sångaren skämtsamt innan han lommar av scenen och avslutar den drygt timslånga konserten på Holmentorget.
Det är lika fyndigt som vädret faktiskt är vackert. Men är det något man kan ha invändningar mot den här kvällen är det just Wiehes mellansnack.
Inte för att de är dåliga. Nog är det genomtänkt in i detalj alla gånger. Utan för att det är rena repriser.
Wiehe kliver upp och använder i princip exakt samma manus som när han gästade den intilliggande Flygeln i våras. ”En sång till modet” tillägnas de svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien, ”Titanic” föregås av en lång utläggning om kärnkraft och innan Wiehe putslustigt presenterar ”Flickan och kråkan” som en Timbuktu-cover drar han en lång och vid det här laget ganska uttjatad story om hur han turnerade med Lars Winnerbäck för några år sedan.
Har man hört det förut blir det bara väldigt trött upprepning, vilket känns lite märkligt för att komma från en artist som genom sin långa karriär byggt sitt varumärke på att vara en man som verkligen har något att säga.
Men det är också den enda invändningen av negativ natur jag skakar fram den här aftonen. Annars är Wiehe i god form och bjuder på ett komprimerat set med många hits. De uppräknade melodierna ovan är en ganska god fingervisning om vad sångaren väljer att spela. Hoola Bandoola Band-dängan ”Vem kan man lita på?” tillhör också ett av de nummer som får den väl tilltagna publiken på Holmentorget att applådera lite extra.
Wiehe gör avskalade och finstämda versioner av sina låtar där rösten med de skorrande r:en tillåts stå i centrum, men med jämna mellanrum släpper han tyglarna på parhästen Lars Halapi och låter denne gå loss på sin gitarr. Då blir det synnerligen delikat rock'n'roll av det hela. Halapi har så väl känsla som finess när han driver upp tempot och med ens skingrar alla tvivel om att det fortfarande är en väldigt relevant artist som står på scenen.
Bortsett från det upprepande mellansnacket är det en riktigt fin kväll och på något sätt slår Wiehe ändå tillslut huvudet på spiken när han kliver av scenen till sitt i all enkelhet skämtsamma konstaterande.
”Där Mikael Wiehe spelar, där är himlen alltid blå.”