Dans är ett tacksamt visuellt ämne och i filmhistorien råder det ingen brist på dansfilmer. Pionjären Loïe Fullers dans speciellt lämpar sig utmärkt för mediet. Hon använde sig av en böljande klänning med plats för bambupinnar som hon sedan svängde rytmiskt omkring sig. Resultatet liknade en konstruktion som kan beskrivas som en blomma under vindens attack. Idag skulle vi kalla det vackert men inte förundras. Tidigt 1900-tal var hon både ny med tilltaget och sin – för tiden – avancerade scenkonst.
”Dansaren” följer Loïe Fullers liv kronologiskt. I inledningen förlorar hon sin far och tar sig till New York. Där försöker hon sig på en karriär som skådespelare. Det går sådär tills Fuller får möjlighet att i en föreställningspaus framföra sin egen dans. Här går det genast bättre och så småningom tar hon sig till Paris där succén är omedelbar. Till slut hamnar en annan dansikon i hennes sfär, Isadora Duncan.
Benoît Debies fantastiska foto är filmens självklara stjärna.
De dämpade, murriga färgerna klär temat väl. Naturens kraft och människans obetydlighet förstärks genom fotot. Där tekniska arbetet med "Dansaren" utmärker sig kan innehållet lämna mer att önska. Stéphanie Di Giusto har valt att fokusera på Fullers privatliv vilket inte behöver vara ett problem i sig. Däremot väljer Di Giusto att illustrera sin rollfigur som en nervös, hormonell och rätt inkapabel människa. Passionen för dansen och innovationen försvinner in i en svag historia om rivaliteten med Isadora Duncan. Än mindre intressant är delarna om Loïes kärlek Louis d'Orsay. Första hälften trappar upp mot en intressant karriär. Andra delen förminskar Fuller till en kvinna utan riktning eller personlighet. Om filmen vill poängtera att Fuller inte var en stjärndansare av rang utan mer en underhållare är det filmmakarnas val. Men hon tillhör danshistorien bland annat på grund av sin idérikedom och sitt nyskapande. Även en inriktning på dynamiken mellan Fuller och Duncan hade fungerat om den hade fått ta plats. Istället tar den flamman aldrig riktigt någon fart. Om Di Giusto hade valt att fortsätta berätta om artisten och skaparen Fuller hade inlednings fascinerande historia kunnat ta in filmen i mållinjen med större uppskattning i behåll.
"Dansaren" kommer förmodligen mest bli ihågkommen för Lily-Rose Depp i en av sina tidigaste filmer. Hennes skådespel är än så länge inte anmärkningsvärt. Föräldrarnas välkända namn, Johnny Depp och Vanessa Paradis, gör att hon trots allt kan bli omtalad.