Det var när Jens Möller och Hartvig Gjesdahl gick över torget i Nyköping där nynazister stod och delade ut flygblad som de stötte på fenomenet att protestera mot rasism genom att skramla med nycklar. Och ur mötet med demonstranterna föddes idéen om Skrammelfesten - en protest mot rasism i form av en musikfest. Nu är det dags igen, men den här gången utan Hartvig, som avled i januari i år.
Det är svårt för mig att förstå Hartvigs storhet - jag har knappt hört det han har gjort, inte upplevt honom som person - men det är inte svårt att se hur mycket han betydde för andra. Som när Staffan Hellstrand sjunger de första raderna ur Fanfar och flera av körmedlemmarna börjar gråta.
Att körledaren Elisabet Hellman gör ett jättejobb är också tydligt.
- Utan henne skulle vi inte stå här idag, säger kören.
Jens Möller berättar om hur han funderade på om Hartvig kanske var sinnessjuk när han föreslog att Damkören och Jens Möllers dåvarande garagepunkband skulle göra något tillsammans. Och visst verkar det lite udda till en början. Men faktum är att Jens Möllers stenhårda downstrokes på gitarren passar förvånansvärt bra ihop med körsången. Tyvärr spelar Damkören och Jens Möllers band The Blue Ruin alldeles för få låtar tillsammans, för det här är ett av de oväntat lyckade musikaliska möten som Hartvig verkar ha varit så känd och omtyckt för, och som jag hade velat se betydligt mer av.
Al Pitcher är smått fantastisk i sina fem minuter långa mellanakter. Men jag har svårt att sätta fingret på vad som var så roligt egentligen. Det är svårt att förklara för någon som inte var där varför jag fick en liten skrattattack varje gång han sa ?Fyfan?. Han drar egentligen inga regelrätta skämt, han är inte cynisk eller grov, utan mest roligt fånigt. Och han får hela publiken med sig.
Däremot har jag oerhört svårt för Sareks playback. Att varken ha en riktig trummis eller basist, särskilt när man spelar akustisk folkrock, känns ganska tråkigt. De kunde gott ha lånat in Damkörens och Far Outs kompetenta musiker. Egentligen blir det inte riktigt bra förrän Staffan Hellstrand går upp på scenen. Det är först då, tycker jag, som jag får uppleva hur Damkören verkligen får musiken att lyfta.
