Ett vanligt fenomen inom musikscenen är att artister är så kära i sitt nya material när de åker på turné att de koncentrerar sig alldeles för mycket på just detta. Det brukar resultera i att publiken klagar över uteblivna godbitar från den befintliga diskografin.
När Eva Dahlgren åker ut på vägarna och gör sin första turné på fem år är det nästan tvärtom. Hon packar trunken full med gamla godingar och en spontan reaktion blir efter hennes långa (musikaliska)radioskugga, va, inget nytt?
Det är svårt att turnera utan nysläppt material i ryggen, oavsett om man har varit med i ”Så mycket bättre” eller inte. Utan ny musik får man inte den där lilla extra pushen av att vara i ropet. Hela motsatsförhållandet mellan nytt material och avsaknaden av detsamma blir lätt till ett moment 22.
Men Eva Dahlgren tycks veta precis vad hon vill. Hon smyger upp på scenen och rullar igång sin konsert framför en fond av videoanimationer. Snyggt projicerade på en statisk bild av den mur hon ägnade betydande tid åt att filma i New York.
Det börjar lite jämntjockt. Det tar fyra låtar innan sångerskan tar till orda och hälsar oss välkomna. Dessförinnan har hon kablat ut äldre låtar som har lite svårt att få fäste i och med sin avsaknad av nyanser och där det är sångrösten som är den enda riktiga ledstjärnan.
Det fortsätter så en stund till även efter välkomnandet och Dahlgren har heller inte direkt någon draghjälp av sitt kompband som bäst beskrivs som färglöst. Det är duktiga musiker, men tillför ingenting utöver skickligt musicerande till föreställningen. Något som accentueras ytterligare av att samtliga är svartklädda och större delen av konserten huserar i mörker medan allt strålkastarljus riktas mot kvällens huvudfigur.
Men det tar sig.
Gemytligt mellansnack får publiken att le och skratta om vartannat och ungefär halvvägs in radar sångerskan upp ”Novemberregn”, ”Vem tänder stjärnorna” och ”Snö” i ett synnerligen starkt parti. Det är inte bara bra låtar, de görs också med så väl precision som värme.
Just där och då skruvar Eva Dahlgren upp tempot och ökar pulsen. Med ens blir allt väldigt mycket roligare. Det fortsätter på den energiska linjen hela vägen mot slutet.
Och så radas de då ändå upp tillslut, de där gamla hitsen. ”Jag klär av mig naken”, en oerhört suggestiv ”Kom och håll om mig” och ”Ängeln i rummet” som levereras raka vägen från hjärtat.
Då är det ändå ganska hemtrevligt. Då är det nog trots allt ingen som saknar nytt material.