Då skulle jag rädda Bush
Åsa Hanell
Foto: Fotograf saknas!
1. Jag accepterar plågsamma djurförsök.
2. Jag skulle alltid rädda en människa framför ett djur.
3. Djurrättsaktivister är bortskämda medelklassare som tror sig utföra meningsfulla aktioner.
4. Jag skäms när jag ser alla djuraccessoarer som översvämmar inredningsmässor och butiker.
5. Jag vill gå fram å spy i handväskan på alla Paris Hiltonwanabees och deras små Tinkerbells.
Om någon jag älskade eller George Bush (här är jag lite osäker) höll på att dö samtidigt som ett djur - vilket som helst, så skulle jag rädda människan. Hur den personen som hellre räddar djuret är funtad fattar jag inte.
Att djurens vänner låter bli att äta upp sina vänner har jag full förståelse för, jag äter till exempel inte upp någons farmor och farfar. Att de släpper ut sina vänner minkarna har jag faktiskt oxå förståelse för. Inte just att de släpper ut sina vänner mot en säker död utan den där biten av samhörighet, planering och spänning. Lite Wild and crazy i skogen typ. Men om det vore lite stake, eller tjurkuk kanske man ska säga i det här fallet, i dem så skulle de istället släppa ut politiska fångar ur fängelserna. Men det är klart att det krävs lite mer planering när man ska storma Guantanamobasen än när man ska slå till mot dumma farbrorn i skogen.
Om det är så att du har alldeles för mycket pengar å inte kommer på vilken nöd du skulle kunna lindra så kan du alltid köpa nåt designat till ditt djur. En brandgul hundkoja i plast till exempel. Eller ett snyggt diamantkoppel med falska eller äkta stenar. Små jävligt fula matskålar eller tassvärmare som går ton i ton med din nya kappa. Eller varför inte en skitdyr handväska från nån överpretentiös modeskapare där du kan stoppa ner din älskling.
Paris Hilton må vara en smart brud som vet hur hon sätter sprätt på Hiltonförmögenheten samtidigt som hon håvar in nya fräscha dollar från världens alla hålögda anorektiker, men hon är ingen djurvän.
Storstadsmänniskan väntar allt längre med att skaffa barn, ni hör själva "skaffa" det låter som om vi var på väg att skaffa ny soffa, och hela livet måste först vara fulländat i detalj innan man kan skaffa pricken över i:et. Sen undrar man varför generationer av ungar tycker att allt är meningslöst. Behövs man inte blir livet lätt en enda stor fundering, som nån stans i tonåren kan innebära att man släpper ut minkar.
Som vuxen blir man i bästa fall sedd som en individ, som barn eller djur klumpas man i hop till en smet av ingenting. Eller kanske som någonting man kan ta fram och gosa med...
Så jobbar vi med nyheter