Carreras kan fortfarande

Så stod han då där och intog scenen, en av De Tre Tenorerna som medverkat till så mången sköna lyssnarstunder världen över. Och visst har han fortfarande om inte guld så åtminstone silver i strupen. Och han vet hur man fokuserar ton och text på bästa vis för att sätta en riktig medelhavsinspirerad passion i svängning. Repertoaren var inte den mest publika till att börja med, visst kände vi igen tongångarna men långt ifrån att det gick att nynna med. Och det var väl heller inte meningen! Vi fick ändå ett smäktande program i smaskiga arrangemang som mycket tack vare Norrköpingssymfonikernas välvilja och generositet blev riktigt helgjutna. Med pondus och dignitet sjöng Carreras sig så igenom programmet med bra attack i rösten och skärpa i tonen. Jag gillar hans sätt att göra smidiga dragningar som verkligen känns motiverade och inte bara som effektsökeri. Hans röst klingar ju bäst när det finns en lyrisk skärpa med i ansatsen och den stora volymen inte behövs. Samtidigt har han en mörkrostad tenorklang som har en välgörande bottentyngd utan att tynga helheten. I Silenzio cantatore av Lama hörde vi hur han tänjde, böjde och drog i hela registret för att förmedla den vokala kapaciteten han ännu besitter. Man märker att han fortfarande kan slanka av och bygga upp på ingen tid alls. Jag gillade även Passione av Tagliaferre/Valente där Carreras fick härligt understöd av orkestern som förstod hans behov av luft och utfyllnad. Med på scen fanns under kvällen den irländska sopranen Celine Byrne, en tjej att hålla ögon och öron på. Hon lyfte kvällen en bra bit med sin mycket personliga, lite jazzigt rökiga röst som var mycket behaglig att lyssna till. Det fanns must och märg och rösten hade en ovanlig lyster som gav den en glansfull touch . Jag kan tänka mig att hon har möjlighet att sjunga det mesta ur både sopran och mezzo-litteraturen. Hennes charmiga sång från My Fair Lady rev av den första riktigt rungande applåden för kvällen. Fler kom det när det var dags för alla extranummer som generöst serverades. Här kom de sånger publiken så gärna vill höra och Carreras bravurnummer Granada gjorde ingen besviken. Här satt de rätta tenor-tagen i och så här är det vi vill minnas en av de tre stora som vid sidan av Pavarotti och Domingo gjort operaarior till var mans egendom. De finns kvar, de gamla takterna och när duetterna började hagla - äntligen - blev jag riktigt lycklig över att ha varit där. Dirigenten Gimiez, för övrigt Carreras syskonbarn, hade full kontroll över skeendet och dirigerade utan noter i de sånger som han förmodligen fått med sig med modersmjölken.

Information till våra läsare

Carreras kan fortfarande