Det faktumet kan ha relevans för hennes nya skiva "Director’s cut". Där de flesta artister hela tiden omformar och förnyar sina äldre låtar i konsertsituationer så väljer istället Kate Bush att på sin nya platta omforma och återtolka ett urval låtar från skivorna "The red shoes" (1993) och "The Sensual word" (1989) vilket är ett ovanligt grepp minst sagt.
Vad vi får är ett varmare sound, en mindre gymnastisk men samtidigt mognare röst och i flera fall ganska stora förändringar och förbättringar av originallåtarna. Vissa låtar skiljer sig ganska mycket från ursprungsversionerna och känns faktiskt fräscha. This woman’s work och Moments pleasure är nu mer eftertänksamma och avskalade, mer atmosfäriska. Singeln Deeper understanding är förlängd och förärad med autotune-effekter som jag är lite ambivalent inför, i övrigt en förbättring. På The sensual word (som numera heter Flower of the mountain) har hon använt texten ur Molly Blooms monolog från James Joyces "Ulysses" som det var tänkt från början, 1989 fick hon inte tillstånd av Joyce efterlevande, nu gick det bättre.
"Director’s cut" visar att vägriktningen från "Aerial" ligger fast: atmosfär, luft, tillbakalutat och mognare. Samtidigt är det hur man än ser det en mellanskiva, Kate Bush spelar i skrivande stund in en cd med nytt material vilket känns betydligt mer spännande, speciellt med tanke på hur bra "Aerial" är. Alltså inte dåligt på något sätt men lite av en aptitretare i väntan på den nya på riktigt.