Bråkig Birro bör berätta
Poesi kan vara som en irish coffee - söt, stark, len och behaglig, värmande på gränsen till sliskig. Marcus Birros poesi är knölig, svårtillgänglig. Den tar tid.
Marcus Birro själv.
Foto: Fotograf saknas!
MARCUS BIRRO
43 Dikter
Diktsamlingen Skjut de som älskar kom för nästan tio år sedan, sedan dess måste det ha hänt hundramiljoner saker i Marcus Birros liv. Men det märks nästan inte. I 43 Dikter är han fortfarande ett sunkigt halvfyllo med skrivardrömmar. En missförstådd pojke med pengar från soc.
Marcus Birro väljer att ställa sig på de missförståddas sida oavsett på vilken sida graven de befinner sig. Det blir avigt och hårt och kvarglömda punkspyor. Det är den delen av Marcus Birro vi känner. Den obstinate. Men i 43 Dikter låter han oss faktiskt ta del av en annan Marcus också. En mjukare pojke där ilskan blir en vuxen man. Och det är lugnt. 43 Dikter känns som ett avstamp, som ett innerligt tack för levt liv. Nu är tvåsamhet och ordning framtiden. En svår balansgång och det ska bli spännande att se vad som kommer ur Marcus Birro nästa gång.
Till dess tycker jag att ni ska läsa 43 Dikter en gång till. Det knöliga mjuknar utan att för den skull någonsin bli sliskigt.
Hur man reser i tiden
Jag vet en genväg
en vickande sten i utkanten av torget
som varenda lös tand i pojklagets skallrande bortaresa
mot ärkefienden
på andra sidan stan
Jag vet en lönndörr i blåsten:
Ett varsel när flyget ska till att lyfta
En sårig strupe på golvet i en galleria
Jag vet ett hål i väggen
fyra resor härifrån
Jag vet hur man reser i tiden:
Du ställer dig på den lösa stenen
Du rör vid den delen av dig som gör mest ont
Efer att ha läst 43 Dikter känner jag att det är något jag saknar och inser att det är den där lite halvdryga, smått nonchalanta författardrängen från Göteborg jag vill höra läsa sina egna dikter.
Den 12 oktober gör han turnéstopp i Norrköping för att läsa för oss. I morgon kväll har han releaseparty för sina 43 dikter på O-baren i Stockholm.
Så jobbar vi med nyheter